KABUL. Huset är nybyggt. I lägenheten är allt nytt. Plasten är kvar på dörrarna. Det har inte funnits tid att ta bort den, säger Mariam. Jag tror inte att hon vill ta bort den. Det är fint när det ser nytt ut.
Dräkten är också ny – svarta glansiga rutor, som chokladkartongspapper. Hon vill se ut som programledarna på tv.
Det allra nyaste är ögonbrynen. Förr var de lite barnsligt mjuka, men nu har hon två lätt krökta streck ovanför ögonen. Mariam är nygift, men inte med den analfabetiske talibansympatisör borta i provinsen som bröderna ville sälja henne till. Med iskyla och mod har hon lyckats genomföra en kupp.
Senast jag träffade henne beskrev hon i detalj hur hon tänkte ta livet av sig inför det stundande tvångsgiftet. Nu har hon köpt sig fri, genom att erbjuda bröderna alla stipendiepengar hon fått till sin utbildning. Det är inte riktigt sant att hon fått ett stipendium, men det är vad hon sade till dem.
Frihet innebär dock inte att vara en ogift ung spinster; något sådant alternativ fanns inte i uppgörelsen. Mariam övertalade en studiekamrat på universitetet att de skulle gifta sig istället. Så skulle hon komma ur brödernas grepp. Hon skulle jobba hårt, lovade hon sin blivande man; försörja dem båda så att han kunde få doktorera.
Mariam tog ett välbetalt jobb som assistent på en utländsk organisation, där ingen vet att hon egentligen vill bli författare och poet. Om kvällarna fyller hon en anteckningsbok med dramatiska kärlekshistorier och vilda dikter, som hon skickar till mig ibland. Hon har en olycklig kärlekshemlighet från sina tonår. Den ger stoff till allt hon skriver.
Som gift kvinna kan hon röra sig fritt i chokladkartongsdräkten med tillhörande schal runt huvudet, högklackade skor och en kokett liten konstläderväska. Den skrämda, gömda flickan är borta, och en självsäker Kabuldam hämtar upp mig i en dammig taxi. Hennes man ser ut som femton år, och har ett platt, blygt ansikte. Han serverar te och karameller, men sen vill han inte vara med längre.
Jag är så lycklig nu Jenny, säger hon. Mitt liv är helt perfekt. Nu kan jag göra vad jag vill.
Jag försöker dela hennes entusiasm, där vi sitter på golvet på hennes balkong och inväntar sandstormen. Men kärleken då, undrar jag efter en stund. Hur blir det med den? Hon ler lite. Trots att hon är nästan femton år yngre ser hennes leende dubbelt så gammalt ut. Jag hoppades så starkt att en kvinna skulle kunna segra, säger hon. Och jag har gjort det nu. Det här är det mesta jag kan vinna.
Kärlek är ingen rättighet, och det kommer långt efter överlevnad. Det Mariam har lyckats med är unikt. Istället för tvångsgiftets mörker och instängdhet i talibanland kan hon nu åka taxi i slalom mellan självmordsbombare i Kabul. Hon kallar sitt nya liv för glada ord som frihet och glädje. Hon har fått ett lyckligt slut i en icke-perfekt värld.
Och jag kan fortfarande skriva om kärlek så länge jag lever, säger hon. För jag vet hur det känns. Förstår du vad jag är lycklig som har fått uppleva det?
