–Den är som en vacker, märklig dröm. Man vill bli överraskad av en film och det blev vi allihop, sade ordföranden Tim Burton när han skulle motivera juryns val efter prisgalan i Grand Théatre Lumère.
Man borde förstås ha väntat sig det oväntade i år när egensinnige sagoberättaren Burton satt vid rodret. Men att Lung Boonmee raluek chat (Uncle Boonmee who can recall his past lifes) skulle vinna Guldpalmen hade nog inte ens den 39-årige thailändske pristagaren själv vågat hoppas på.
Att ge Guldpalmen till Apichatpong Weerasethakul, som haft filmer med i Cannes två gånger tidigare, är ett oväntat men glädjande val.
Lung Boonmee raluek chat skiljer sig markant från de andra filmerna i årets tävling och det kändes uppfriskande att se den på torsdagskvällen, efter en vecka av tunga berättelser om död, elände och trassliga familjeförhållanden.
Filmen handlar visserligen om en man som är på väg att dö i en njursjukdom men han är långtifrån dyster. Boonmee har samlat några släktingar i sitt hus i den thailändska djungeln för att ta farväl av livet, och han blir riktigt glad när hans döda fru helt plötsligt sitter vid matbordet. Strax därpå dyker hans försvunne son upp, förvandlad till en spökgorilla med lysande röda ögon. Ibland skruvas de ständigt närvarande naturljuden upp och filmen övergår till skräck, ibland liknar den mest av allt rörlig bildkonst.
Något annat väldigt glädjande var att svenska Frida Kempff fick jurypriset för sin kortfilm Micky bader, en dokumentär om en 100-årig dansk kvinna.
–Jag vill visa starka kvinnor, jag tycker det är viktigt. Och så handlar den om kärlek, sade Frida Kempff på presskonferensen.
Juryns märkligaste val var att låta Mike Leigh gå tomhänt från galan, många hade nog räknat med att Lesley Manville åtminstone skulle få priset för bästa kvinnliga skådespelare i Another year.
