Jordbävningen i Wenchuan mätte 7,8 på richterskalan. Det är exakt lika mycket som den förödande jordbävningen i kolgeuvestaden Tangshan 1976, enligt Kinas officiella uppgifter. Då gjorde Kina samma fel som vi har sett Burma göra den senaste veckan. Katastrofen mörklades. De lät inte omvärlden komma in och hjälpa. Och den egna hjälpinsatsen var halvhjärtad. De fyras gäng, där Maos fru ingick, ville istället att fokusera nationens energi på att fördöma deras politiska rival Deng Xiaoping. Följden blev en kvarts miljon dödsoffer. Andra källor talar om upp till 655 000 döda.
I kinesisk folktro anses naturkatastrofer förebåda politiska omvälvningar. Katastroferna är ett tecken på att Himmelens mandat är förbrukat. Många blev därför inte det minsta förvånade när Mao dog bara några månader efter Tangshan. De fyras gäng hade förbrukat sitt stöd. Den kallhjärtade hanteringen av Tangshan bidrog till det. Deng Xiaoping kunde ta makten och inleda politiken att reformera och öppna upp Kina.
Nu, efter 30 år av reformpolitik, drabbas Kina åter av en massiv jordbävning. Men den här gången har myndigheter reagerat med en ovanlig snabbhet och öppenhet. Inom någon timma kom nyhetstelegram att Kinas premiärminister Wen Jiabao gett sig iväg mot olycksområdet. Samtidigt beordrade president Hu Jintao att fokusera all energi på att rädda offren. Det är bra!
Kinesisk militär och myndigheter har stor erfarenhet av massiva räddningsinsatser. Men de skulle inte ha lyft ett finger utan politiskt stöd. I Kinas hemlighetskultur har kommunistpartiet ofta dröjt alldeles för länge innan de erkänner problemet. Så var det i Tangshan 1976, vid Sars-epidemin 2003 och i viss mån även vid den förlamande snökatastrofen i vintras. Men den här gången gjorde Hu och Wen klart att det var en katastrof. Och att hjälpen skulle komma. Med en gång. Alltmedan timmarna gick i går kväll började dödssiffran ticka iväg, från 4 till tusentals. Det är naturligtvis fruktansvärt, men ändå en hoppingivande skillnad mot den gamla kinesiska vanan att gå ut med en löjligt exakt dödssiffra tidigt och sen vägra korrigera den. Stats-tv rapporterade om skalvet på den viktiga sju-sändningen, även om det var som sistanyhet och utan bilder från olycksplatserna.
Öppenheten bidrog till att rykten och felaktiga uppgifter kunde korrigeras. Däribland en felaktig uppgift att ytterligare skalv var att vänta i Peking på kvällen. Men flera test återstår för reformpolitiken. Wenchuan ligger i distriktet Aba, med stark tibetansk närvaro. I mars öppnade kinesisk polis öppnade eld mot protesterande tibetaner där. Kinesiska myndigheter hävdar att fyra sårades, men tibetanska vittnen säger att flera dog.
Ända sedan dess har utländska journalister och diplomater inte tillåts komma in och granska på plats. Det återstår att se om Kina vågar låta omvärlden få insyn i epicentrum.
För Wen och Hu har detta OS-år hittills varit en kavalkad av motgångar: snökaos, inflation, uppror i Tibet. Man undrar naturligtvis om någon drar slutsatsen att Kina behöver politiska reformer. Ledarduons hantering av jordbävningen är åtminstone ett steg framåt.
