Cecilia Wikström (fp) föreslår att staten ska välja ut en officiell ­”kanon” över de viktigaste verken inom svensk litteratur.

Den ska fungera som måttstock för kvalitet och gott språk, samt på ett något luddigt sätt främja integrationen.

Att förslaget kommer just nu är symptomatiskt och bekräftar kulturpolitikens rådande kris – en kris som har kopplingar till frågorna om både fildelning och presstöd, men som rymmer spännande möjlig­heter för dem som vågar ta tjuren vid hornen och släppa taget om etab­lerade modeller.

Litteraturkanon, som eventuellt kan bli en del av alliansens kulturpolitik, är en defensiv reaktion. ­Medieutbudet är för stort, valmöjligheterna är för många, fasta riktmärken glider ur greppet.

Att människors medievanor blir allt mer heterogena underminerar Sveriges sammanhållning som ­nation, förklarade förra året den svenske ex-minister (s) som utredde framtiden för public service.

Förslaget är ännu ett i raden av folkpartiets lån från danska Venstre. Kulturminister Brian Mikkelsen förklarade sin oro över att nationalstaten är under press i informationssamhället, och lät en grupp ­experter plocka russinen ur åtta ­olika kulturområden.

Danmarks kulturkanon lät ”seriös” musik och populärmusik få varsin kategori, partitur respektive ­fonogram, vilket om något visar på hur hopplöst tidsbundet varje försök att fixera ett kulturarv blir.
Själva tanken att avgränsa ett ­bestämt antal konstarter och ­behandla dem efter gemensamma principer dök ju upp först under 1700-talet och reflekterar den ­tidens teknokulturella villkor.

I dag, när enkelriktade mass­medier får konkurrens av digital ­informationsteknologi där en och samma maskin kan användas för både produktion, distribution och konsumtion av kultur, måste kulturbegreppet tänkas om.

I dag håller inte längre idén om ­finkultur som produktion av statiska objekt: böcker, pjäser och byggnader. Men kulturpolitiken, liksom upphovsrättslagstiftningen, bygger fortfarande på en allt mer verklighetsfrämmande uppdelning ­mel­lan ”skapande konstnärer” och ­”utförande konstnärer”.

Kulturpolitiken har institutionaliserat en oförståelse för alla de samtida konstformer som sätter annat än slutprodukter och ändhållplatser i centrum.
Så kan flyktiga kulturyttringar fortsätta viftas bort som ungdomlig naivitet eller småcharmig ama­törism. Vilket det förstås kan vara, om vi exempelvis talar om nät­gemenskaper, remixkulturer, datorspelsvärldar eller muntlig estrad­poesi.

Men den realtidsupplevda kulturen har också en ekono­misk betydelse som ofta glöms bort.
Det intressanta är att efterfrågan på konserter och festivaler har ökat dramatiskt under de senaste fem åren, vilket sammanfaller med den allmänna tillgången till fritt filutbyte.

När idéer om att inrätta en kulturkanon dyker upp i ett sådant läge, får det ses som ett taffligt försök att stadfästa den artefaktbundna kulturens traditionella övertag över den kultur som går förlorad
i samma ögonblick som den sker.

Likväl är det den förgängliga kulturen, det talade språket och den ­improviserade tonslingan, som är den undervegetation utan vilka inga storslagna artefakter vore möjliga.

Manipulation och omkombinering av befintliga objekt är som konstnärlig praktik för sig gällande överallt, som när DJ:s skapar ny ­musik genom att mixa ihop befintlig, utan att fråga om lov.

Vårt förhållningssätt till litteratur är inte olikt. En tidningsnotis, en bloggpost, en konversation på ­bussen och en låttext i lurarna bildar förförståelsen för läsning av texter.

Cornelis Vreeswijk skapade inte i första hand artefakter i form av skivalbum eller litterära verk. Han observerade sin samtid och diktade sånger som sedan flätats in i det svenska kulturarvet, men inte ­genom statsbeslut. Cornelis texter lever bland annat vidare genom ­Håkan Hellströms kärleksfulla små textstölder.

Låt oss glädjas över ­sådan livskraft – och låt oss slippa se Cornelis postumt fängslad i en departementspromemoria!

Folkpartiet föreslog nu bara en rent litterär kanon, och fick entusiastiskt bifall av Ebba Witt-Brattström. Men notera hur socialdemokraternas toppman i kulturutskottet spontant kommenterade med att det vore ”lamt” att bara inkludera litteratur. Han ville hellre upprätta en konstarternas kulturkanon efter dansk modell.

Att riksdagen fattar ett sådant ­beslut är alltså inte osannolikt, och det vore en sorglig bekräftelse av svårigheten att tänka om kultur­politikens roll i en föränderlig media­situation.

Att ”understryka betydelsen av traditionell bildning” är inte fel. Men att staten ska välja ut vad som är kvalitet, enligt en sönderfallande 1700-talsidé om de sköna konsterna som sätt att producera stabila slutprodukter, är först och främst ett symtom på att kulturpolitiken i allmänhet inte riktigt vill inse att ­kulturen befinner sig i ständigt förändring.