SvD i ljungby
83-årige Gösta Carlsson i Brånen i Annerstad har överlåtit gården till sina tre döttrar. Han och dottern Marianne Olsson, lärare på grundskolan i Lagan, tar emot på farstutrappan och samtalet kommer snabbt in på den förödande natten i januari.
- Min syster Lena var på väg hit. Vägen blev blockerad av nedfallna träd och sällskapet sprang genom skogen medan träden föll runt omkring dem. När min syster kom in i huset satte hon sig på trappan och var helt chockad, berättar Marianne Olsson.
Minnet av stormnatten den 9 januari är mycket starkt och levande hos tiotusentals människor i det drabbade området.
Och när våren och försommaren nalkades var somligt inte sig likt längre.
- För första gången på många år hörde jag inte göken längre. Det var tyst. Småfåglarna är också borta och hon, gökmamman, hittade väl inget bo att lägga ägg i, säger Gösta Carlsson och kisar bort mot skogsbrynet.
Det är väntan på skogsmaskinerna som plågar de skogsägande familjerna mest. Att vecka efter vecka, månad efter
månad, se virket ligga huller om buller och veta att ju längre tiden går, desto sämre blir kvalitén, och priset, göder oron i kroppen.
Där sommaren tidigare innebar ett fagert skogslandskap är ofta allt nedbrutet och ödelagt.
De psykiatriska mottagningarna har fått ta emot fler människor som sökt hjälp den senaste månaden än tiden strax efter orkanens härjning.
- Då var det praktiska ting som skulle tas om hand. Nu blir konsekvenserna så tydliga. Naturen är borta. Träden vissnar. Och alla stängsel som ligger där under, allt ser värre ut nu, säger Anki Karlsson vid LRF Sydost.
Depressioner har lett till flera självmord bland skogsbönder i det stormdrabbade Småland. Samtidigt har en stark sammanhållning gjort att det psykiska lidandet begränsats. Det vittnar många människor i Ljungbytrakten om.
Nu förbereds ett samarbete där LRF:s stödgrupper, kommunerna, kyrkan och landstinget gemensamt ska sträcka ut handen till folk i byarna.
- Vi ska precis som direkt efter stormen knacka dörr. Då gjorde vi det för att
se vilken hjälp som behövdes för få värme och el i stugorna. Nu ska vi försöka ta reda på hur folk mår och erbjuda hjälp. För en del människor kanske det är lättare att prata med någon utifrån, som inte är granne, säger Anki Karlsson.
På landningsbanan på nedlagda Byholma flygplats, som enligt ett gammalt rykte i trakten byggdes så lång och bred att en amerikansk B 52:a skulle kunna landa, staplas uppsågat timmer som transporterats ut från den av orkanen Gudrun förödda skogen.
Här, någon kilometer från sjön Bolmen väster om Ljungby, växer världens största timmerlager fram.
Doften av sågad gran fyller luften denna heta och fuktiga dag vid Byholma.
Vid ingången till terminalen köar långtradarna. Här mäts virket upp under taket till en gammal flyghangar. Röta, sprickor och andra skador leder till att en del träd kasseras.
100 lastbilar per dygn kan lossas vid Byholma. Några åkare har tagit för stora chanser med för tung last på släpet och det har kostat dem dyrt. Polisens kontroller på vägarna i trakten
har i ett par fall lett till dryga böter. Ett estniskt åkeri fick böta över 100 000 kronor för att ha kört med överlast.
Terminalerna för mottagning av timmer är viktiga för att operation Rädda Skogen i Småland ska lyckas. Utan terminaler finns ingen plats att förvara och konservera träet. Då stoppas avverkningen och transporterna av det nedfallna timret upp.
Och det i sin tur förlänger plågan för skogsbönderna och deras familjer och ökar de ekonomiska förlusterna.
Timmerbergen på landningsbanan i Byholma begjuts dygnet runt med vatten från sjön Bolmen, vattnet konserverar och bevarar träet i gott skick. En rörledning har byggts ned till en pumpstation vid Bolmen och 200 liter per sekund leds till nygrävda dammar varifrån det sprutas över timmerbergets topp.
En gigantisk hamnkran lossar långtradarna, griper tag i sjok efter sjok av gran i olika längder. Byholmaterminalen växer och som mest ska den rymma 800 000 kubikmeter och täcka den över 2 kilometer långa landningsbanan.
Skogskatastrofen har i sig
skapat en ny turism.
Människor reser till Småland för att se eländet med egna ögon under guidade turer. Inte minst i Byholma har en turistrusch uppstått till platschefen Kurt Lenngrens förtvivlan.
- Jag har inte tid med dem, fräser han irriterat. Jag gav dem en snitslad bana fram till virket. Men ingen bryr sig, de springer överallt och fattar inte att de är i vägen och att det är farligt. En kille tog en gul jacka på sig och försökte se ut som om han jobbade här.
Man kan förstå turisterna. Byholma är mäktig syn och ännu mäktigare kommer det att bli i höst när hela landningsbanan täcks av timmer. Hösten 2007 ska träet vara borta, fast Kurt Lenngren tvivlar.
- Det dröjer nog längre än så, säger han.
- En sak är säker. Ingen har lagrat virke så här länge och så här storskaligt, tillägger han.
I Ljungbytrakten har skogsbönderna varit irriterade över vad de ansett vara ett ointresse från kommunens tjänstemän för att snabbt agera och tillåta fler terminaler.
Men nu har klartecken getts för ytterligare tre
terminaler och när avverkningen kommer igång för fullt efter att ha dragits ned under juli ser det hoppfullt ut. Annars hade stora volymer trä riskerat att bli förstört.
Vid kanten av en skogsväg utanför byn Skäckarp står en Volvo BM timmerskördare med trasigt hydraulsystem. Aivar Lepik från Pöltsamaa i Estland suckar och torkar svetten ur pannan.
Arbetslaget han ingår i kom hit den 20 januari och är veteraner bland estländarna i Ljungbyskogarna.
- Vi har aldrig sett något värre, det var fruktansvärt, säger Aivar Lepik. Visst stormade det i Estland också men det blev inte så här svåra konsekvenser.
- Det är tufft här ute men vi är vana vid hårt arbete, vi hade en svår storm hemmavid för fyra år sedan.
- Men en sak är vi inte vana vid, den steniga skogen. Överallt sten. Den sliter hårt på skördarens band och gav oss problem i början.
Det estniska arbetslaget arbetar i fjortondagarspass och har därefter en vecka ledigt då de åker hem.
Ofta arbetar de i tolvtimmarspass inklusive ett par matraster och en
längre paus inskjutna. Den lediga tiden tillbringas oftast i skogen.
- Vi äter och sover och arbetar. Ibland åker vi och fiskar, jag har fångat vad ni kallar gädda och abborre, säger Aivar och ler brett.
- Det går bra att arbeta och folk här är mycket vänliga, säger Aivar Lepik.
83-årige Gösta Carlsson i Brånen i Annerstad har överlåtit gården till sina tre döttrar. Han och dottern Marianne Olsson, lärare på grundskolan i Lagan, tar emot på farstutrappan och samtalet kommer snabbt in på den förödande natten i januari.
- Min syster Lena var på väg hit. Vägen blev blockerad av nedfallna träd och sällskapet sprang genom skogen medan träden föll runt omkring dem. När min syster kom in i huset satte hon sig på trappan och var helt chockad, berättar Marianne Olsson.
Minnet av stormnatten den 9 januari är mycket starkt och levande hos tiotusentals människor i det drabbade området.
Och när våren och försommaren nalkades var somligt inte sig likt längre.
- För första gången på många år hörde jag inte göken
längre. Det var tyst. Småfåglarna är också borta och hon, gökmamman, hittade väl inget bo att lägga ägg i, säger Gösta Carlsson och kisar bort mot skogsbrynet.
Det är väntan på skogsmaskinerna som plågar de skogsägande familjerna mest. Att vecka efter vecka, månad efter månad, se virket ligga huller om buller och veta att ju längre tiden går, desto sämre blir kvalitén, och priset, göder oron i kroppen.
Där sommaren tidigare innebar ett fagert skogslandskap är ofta allt nedbrutet och ödelagt.
De psykiatriska mottagningarna har fått ta emot fler människor som sökt hjälp den senaste månaden än tiden strax efter orkanens härjning.
- Då var det praktiska ting som skulle tas om hand. Nu blir konsekvenserna så tydliga. Naturen är borta. Träden vissnar. Och alla stängsel som ligger där under, allt ser värre ut nu, säger Anki Karlsson vid LRF Sydost.
Depressioner har lett till flera självmord bland skogsbönder i det stormdrabbade Småland. Samtidigt har en stark sammanhållning gjort att det psykiska lidandet
begränsats. Det vittnar många människor i Ljungbytrakten om.
Nu förbereds ett samarbete där LRF:s stödgrupper, kommunerna, kyrkan och landstinget gemensamt ska sträcka ut handen till folk i byarna.
- Vi ska precis som direkt efter stormen knacka dörr. Då gjorde vi det för att se vilken hjälp som behövdes för få värme och el i stugorna. Nu ska vi försöka ta reda på hur folk mår och erbjuda hjälp. För en del människor kanske det är lättare att prata med någon utifrån, som inte är granne, säger Anki Karlsson.
På landningsbanan på nedlagda Byholma flygplats, som enligt ett gammalt rykte i trakten byggdes så lång och bred att en amerikansk B 52:a skulle kunna landa, staplas uppsågat timmer som transporterats ut från den av orkanen Gudrun förödda skogen.
Här, någon kilometer från sjön Bolmen väster om Ljungby, växer världens största timmerlager fram.
Doften av sågad gran fyller luften denna heta och fuktiga dag vid Byholma.
Vid ingången till terminalen köar långtradarna. Här mäts virket upp under taket till
en gammal flyghangar. Röta, sprickor och andra skador leder till att en del träd kasseras.
100 lastbilar per dygn kan lossas vid Byholma. Några åkare har tagit för stora chanser med för tung last på släpet och det har kostat dem dyrt. Polisens kontroller på vägarna i trakten har i ett par fall lett till dryga böter. Ett estniskt åkeri fick böta över 100 000 kronor för att ha kört med överlast.
Terminalerna för mottagning av timmer är viktiga för att operation Rädda Skogen i Småland ska lyckas. Utan terminaler finns ingen plats att förvara och konservera träet. Då stoppas avverkningen och transporterna av det nedfallna timret upp.
Och det i sin tur förlänger plågan för skogsbönderna och deras familjer och ökar de ekonomiska förlusterna.
Timmerbergen på landningsbanan i Byholma begjuts dygnet runt med vatten från sjön Bolmen, vattnet konserverar och bevarar träet i gott skick. En rörledning har byggts ned till en pumpstation vid Bolmen och 200 liter per sekund leds till nygrävda dammar varifrån det
sprutas över timmerbergets topp.
En gigantisk hamnkran lossar långtradarna, griper tag i sjok efter sjok av gran i olika längder. Byholmaterminalen växer och som mest ska den rymma 800 000 kubikmeter och täcka den över 2 kilometer långa landningsbanan.
Skogskatastrofen har i sig skapat en ny turism.
Människor reser till Småland för att se eländet med egna ögon under guidade turer. Inte minst i Byholma har en turistrusch uppstått till platschefen Kurt Lenngrens förtvivlan.
- Jag har inte tid med dem, fräser han irriterat. Jag gav dem en snitslad bana fram till virket. Men ingen bryr sig, de springer överallt och fattar inte att de är i vägen och att det är farligt. En kille tog en gul jacka på sig och försökte se ut som om han jobbade här.
Man kan förstå turisterna. Byholma är mäktig syn och ännu mäktigare kommer det att bli i höst när hela landningsbanan täcks av timmer. Hösten 2007 ska träet vara borta, fast Kurt Lenngren tvivlar.
- Det dröjer nog längre än så, säger han.
- En sak är säker. Ingen har
lagrat virke så här länge och så här storskaligt, tillägger han.
I Ljungbytrakten har skogsbönderna varit irriterade över vad de ansett vara ett ointresse från kommunens tjänstemän för att snabbt agera och tillåta fler terminaler.
Men nu har klartecken getts för ytterligare tre terminaler och när avverkningen kommer igång för fullt efter att ha dragits ned under juli ser det hoppfullt ut. Annars hade stora volymer trä riskerat att bli förstört.
Vid kanten av en skogsväg utanför byn Skäckarp står en Volvo BM timmerskördare med trasigt hydraulsystem. Aivar Lepik från Pöltsamaa i Estland suckar och torkar svetten ur pannan.
Arbetslaget han ingår i kom hit den 20 januari och är veteraner bland estländarna i Ljungbyskogarna.
- Vi har aldrig sett något värre, det var fruktansvärt, säger Aivar Lepik. Visst stormade det i Estland också men det blev inte så här svåra konsekvenser.
- Det är tufft här ute men vi är vana vid hårt arbete, vi hade en svår storm hemmavid för fyra år sedan.
- Men en sak är vi inte vana
vid, den steniga skogen. Överallt sten. Den sliter hårt på skördarens band och gav oss problem i början.
Det estniska arbetslaget arbetar i fjortondagarspass och har därefter en vecka ledigt då de åker hem.
Ofta arbetar de i tolvtimmarspass inklusive ett par matraster och en längre paus inskjutna. Den lediga tiden tillbringas oftast i skogen.
- Vi äter och sover och arbetar. Ibland åker vi och fiskar, jag har fångat vad ni kallar gädda och abborre, säger Aivar och ler brett.
- Det går bra att arbeta och folk här är mycket vänliga, säger Aivar Lepik.
Oron fortsatt stor i stormens Småland Stormen Gudrun har satt djupa spår Stormen Gudrun har satt sina spår
Någon kilometer från sjön Bolmen väster om Ljungby växer världens största timmerlager fram. Utan terminaler för förvaring av timmer kan krisen efter orkanen Gudrun i januari inte lösas. Kommer timret inte fram ur skogen ökar bekymren och depressionerna bland människor som drabbats. Någon kilometer från sjön Bolmen väster om Ljungby växer världens största timmerlager fram. Utan terminaler för förvaring av timmer kan krisen efter orkanen Gudrun i januari inte lösas. Kommer timret inte fram ur skogen ökar bekymren och depressionerna bland människor som drabbats.
