MINGIR. Blicken, den kommer jag aldrig att glömma.

Nicolae är en smal liten man. Han sitter på en säng i ett kallt och dragigt sjukhus i södra Moldavien och stirrar ner i golvet. Plötsligt tittar han upp – och det jag ser i hans ögon är skam. Inte ilska, inte förtvivlan utan förnedring.

Historien som Nicolae berättar, mumlande och med långa pauser, handlar om hur några av de mest fattiga och mest sårbara utnyttjas. Hur deras kroppar missbrukas. Hur de säljer sina njurar för att överleva, som om de vore mänskliga reservdelslager.

Det är en hjärtslitande, osannolik historia som utspelas i Europa.

– Jag var ung. Familjen var stor och vi var fattiga. Jag ville inte ligga dem till last, säger han och undviker att titta upp.

Utanför fönstret ser vi fallfärdiga skjul och ett övergivet kollektivjordbruk. Vägen är sönderkörd. Moldavien är Europas fattigaste land med genomsnittliga löner på inte ens 2000 kronor i månaden.

Från de avlägsna byarna bryter män och kvinnor upp för att jobba i Italien eller Spanien. Drygt en fjärdedel av befolkningen arbetar utomlands, ofta illegalt. En generation av barn växer upp utan föräldrar.

Nicolae, som i dag är 33 år, såg sin chans när han erbjöds ett jobb på en byggplats i Turkiet. Svart, naturligtvis. Hemma i byn hade han inget arbete och ingen framtid.

De var tre från byn Mingir som hämtades med bil. De kördes till Istanbul och därifrån till staden Aksaray i Anatolien. Där fick de lämna ifrån sig sina pass och blev inlåsta. Nu var det inte längre tal om arbete. Men fly kunde de inte eller, utan papper och utan pengar.

En vecka senare fördes Nicolae till ett sjukhus.

– Det var först när de tog blodprover på mig som jag förstod att något var fel. Men jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var ju i händerna på dem.

Nicolae tvekar innan han fortsätter att berätta.

– De sa: Skriv under här! Jag kunde inte läsa vad det stod för det var ju på turkiska och engelska. Men jag vågade inte säga nej.

När Nicolae vaknar upp har han ett operationssår och smärtor i ryggen. I sängen bredvid ligger en äldre man: mottagaren som nu har Nicolaes njure.

Resten av historien handlar om hur Nicolae försöker glömma, dölja och låtsas som inget hade hänt.

Med 3000 dollar återvänder han hem till byn. Det är priset för njuren, ett organ som rika patienter från Israel, USA eller Arabländerna betalar uppåt 100 000 dollar för.

– Jag köpte ett hus. Och jag tror att alla i byn visste var pengarna kom ifrån. Men ingen sa något.

Det är tystnadens lag som gäller i byarna. Det märker vi i den lilla affären som är byn Mingirs medelpunkt. Det bli knäpptyst när vi frågar om det fortfarande pågår organhandel.

Från Igor Codreanu, transplantationskirurg på centralsjukhuset i huvudstaden Chisinaui, vet vi med säkerhet att 12 personer från Mingir har sålt sina njurar till organhandlare, kanske fler.

– Det är hälsosammare att hålla tyst, säger slutligen en ung man i butiken. Vi vill inte ha några obehagligheter.

Organhandeln är en global verksamhet där det rör sig om stora pengar. Den styrs av marknadens lagar: utbud och efterfrågan, den begränsade tillgången på organ och det snabbt växande antalet desperata patienter som står i kö för att få en njure.

Det är patienter som ofta har en känsla av att ligga i ett dödens väntrum, kanske på en dialysavdelning i väntan på en organtransplantation.

I USA var det förra året 7000 patienter som avled medan de väntade på ett organ. 100 000 står i kö. I Sverige ökar antalet patienter som dialysbehandlas eller får en njurtransplantation med 4,5 procent om året. Förra året året var det 379 svenskar som fick en ny njure. Och fortfarande är det ett stort gap mellan tillgång och behov.

Världshälsoorganisationen WHO räknar med att bara en av tio som behöver en ny njure verkligen får en transplantation. 2005 utfördes världen över 66 000 njurtransplanationer – men 594 000 blev enligt WHO alltså utan räddande organ.

Dialysbehandlingen förbättras år för år. Överlevnadschanserna stiger. Men inte alla är beredda att vänta och hoppas på det bästa.

– Jag tänker inte lägga mig i sängen och vänta på döden, säger i en brittisk tv-dokumentär 43-åriga Mark Schofield som förra året åkte till Manila för att köpa en njure.

– Till dem som kritiserar mig på moraliska grunder kan jag bara säga: byt med mig så får ni se hur det känns, säger han innan han ger sig av till ”One Kidney Town” som Manila kallas i filmen, eftersom det är så många i de fattiga slumkvarteren som bara har en njure kvar.

I början av året stoppade Filippinerna den legala organhandeln, efter hård internationell kritik. Handeln har nu gått under jorden. Precis som den har gjort i Pakistan, Indien, Egypten, Sydafrika, Brasilien och alla andra länder där de fattigaste av de fattiga svarar för större delen av den olagliga organhandeln.

Även Kina som fortfarande anses vara världens största leverantörer har skärpt bestämmelserna. Där har njurarna framför allt tagits från avrättade brottslingar. Men enligt flera rapporter också från fängslade medlemmar i den religiösa rörelsen falun gong. Enda landet i världen där donationer i dag inte är begränsande till anhöriga och nära vänner och där det är helt legalt att handla med organ från levande personer är Iran.

Moldavien är i det sammanhanget bara en liten fläck på organhandlarnas världskarta. Men även här existerar ett nätverk av mellanhänder som är kugghjul i ett större maskineri. De bor i byarna och de vet vem det lönar sig att kontakta. De lovar jobb, pengar och något att bygga en framtid på. Ibland är det från början klart att en njure ska säljas – själva ingreppet sker för det mesta i Turkiet, ibland i Ukraina eller Ryssland. Men i regel är det bara något som finns med som ett underförstått alternativ: jobb om allt går bra, annars en njure.

– Organ är bara en del i en större handel. Det kan vara prostitution, svartarbete utomlands eller knark. Allt är sammanflätat, säger Natalia Codreanu, som leder en informationskampanj mot organhandel som drivs av Renal Foundation och som finansieras av bland annat Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa.

I byn Voinescu trängs ett hundratal elever i skolans aula. Spänt följer de teaterpjäsen som visas på en tv-apparat på podiet. ”Nu tillhör ni mig!”, skriker människosmugglaren som smugglat ett gift par från en by i Moldavien till Italien. Där tjänar de inte nog för att betala för resan. Det slutar med att hustrun prostituerar sig. Mannen dränker sina sorger i sprit, medan sonen som växer upp hos morföräldrarna hemma i byn skriver förtvivlade brev.

Här staplas elände på elände. Men barnen i aulan tar det på allvar. Debatten efteråt är livlig. ”De får skylla sig själva. De visste från början vad de gav sig in på”, säger en ung kille. Andra protesterar högljutt: ”De blev lurade och utnyttjade. Det är avskyvärt”, säger en flicka i 13-årsåldern.

– Det är här, bland barn och ungdomar, som vi måste börja med preventionen. Och det räcker inte med att bara att informera och varna. Det gäller att skapa en bred debatt och lyfta bort tystnadens slöja, säger Natalia Codreanu.

Men hon vet också att det är fattigdomen och perspektivlösheten som driver människor att ta stora risker. Det är en misär som vi – trots att Moldavien på många sätt utvecklas positivt – snubblar över i samma ögonblick som vi lämnar de chica kvarteren i Chisinau där det på paradgatan Stefan Cel Mare vimlar av lyxiga BMW, Mercedes och en och annan Ferrari.

I Chisinau träffar vi Martin Wyss som är chef för International Organization for Migration, IOM, i Moldova, en av de mest inflytelserika av de internationella hjälporganisationerna i Moldavien. ”Jag tycker inte det här är något att skriva om”, säger han. ”Visst finns det fortfarande många problem. Men Moldavien är på rätt väg.”

Det en inställning vi möter på många håll. För några år sedan var Moldavien en symbol för trafficking, organiserad brottslighet och datakriminalitet. Det är en smutsstämpel som regeringen förtvivlat försöker tvätta bort, med viss framgång.

Ekonomin växer starkt sedan 2001 med en förväntad BNP-uppgång på 6,5 procent i år. Strukturreformer har införts, större delen av näringslivet är privatiserat och bolagsskatten har avskaffats.

– Det finns ett starkt engagemang och en politisk vilja att förbättrahär i Moldavien, säger Madeleine Hägg-Liljeström, chef för Sidas sektionskontor i Moldavien.

– Mycket har gjorts för att stoppa trafficking och för att förbättra den sociala situationen. Men det går inte över en natt och mycket arbete återstår.

Kvar finns också offren. På centralsjukhuset i Chisinau möter vi 28-årige Mihai. Han sålde sin njure för snart tio år sedan. Pengarna är för länge sedan slut. Men hälsoproblemen som kom med njuroperationen har han kvar.

Mihai bor i dag i ett rum och kök med sin hustru och deras femåriga dotter. Han har ont i ryggen, men har ingen sjukförsäkring. Han jobbar svart och tjänar 1200- 1300 kronor i månaden. Hälften går till hyran. Varför inte söka hjälp?

Svaret kommer efter en stund, inlindat i en lång förklaring som bland annat handlar om det misslyckade försöket att efter operationen återvända till byn. Men som i slutändan har ett enda budskap: Detta är inget man talar om.