Vad sade påven egentligen till Erdogan?
När jag letar efter svaret får jag först intrycket att en överrumplad Benedictus XVI i tisdags blev indragen i en sofistikerad bysantinsk bluffpoker och att Turkiets slipade premiärminister Recep Tayyip Erdogan plockade hem en liten politisk vinst.
Vad hände? Jo, så sent som i flygplanet på väg till Ankara upprepade påven för de medföljande journalisterna att syftet med besöket var ekumeniskt och inte politiskt. Men Helige Fadern landade mitt i politiken när han togs emot av Erdogan som i sista stund ställde upp. Tidigare hade han förklarat att han inte skulle ha tid för påven på grund av Natos toppmöte i Riga.
Efter tjugo minuters samtal med Benedictus XVI i flygplatsens VIP-salong förklarade Erdogan för pressen att påven önskar att Turkiet blir medlem i EU. Sedan stack en nöjd Erdogan till Riga. Han är en fräck fan av samma snitt som salig Sten Andersson.
Hade påven verkligen sagt det som Erdogan refererade till medierna? Önskar påven se Turkiet som fullvärdig medlem i EU? Som kardinal Joseph Ratzinger hade han ju för två år sedan entydigt uttalat sig emot Turkiets EU-ambitioner med argumentet att Turkiet inte tillhör den europeiska kulturkretsen. Det är ju också den för- härskande uppfattningen bland EU:s tongivande kristdemokratiska politiker. Hade påven efter ett kort samtal med Erdogan plötsligt gjort en kovändning?
Vatikanens presstjänst kom så småningom ut med en generad kommuniké som litet lagom luddigt försökte förklara påvens position utan att direkt dementera Erdogans referat. Otydligheten var diplomatiskt oundviklig. En klar dementi skulle i Turkiet framstå som (ännu en) fientlig gest från påven och skulle därmed förpesta hela det förstående besöket. Kort sagt, påven må uppfattas som ofelbar och som Kristi ställföreträdare på jorden, men här satt han i en knipa och kunde inte åstadkomma något mirakel. Plötsligt föreföll den Helige Fadern helt handfallen inför Erdogans pr-kupp.
Oavsett vad påven egentligen sade så kan det faktiskt
samtidigt avspegla att det pågår en omprövning i Vatikanens politik. Det finns inflytelserika kardinaler kring Heliga Stolen som dragit slutsatsen att det säkraste sättet att värna de kristna minoriteternas intressen i Turkiet går över ett medlemskap i EU. Det är därför som den ortodoxe patriarken Bartholomeus I i Istanbul så starkt förespråkar EU-medlemskap. Om Vatikanen dessutom vill bygga broar till den islamska världen så kan paradoxalt nog en upplyst muslimsk politiker som Erdogan visa sig vara en central partner. Det finns inte så många västorienterade politiker med ingångar till de obehagliga regimerna i Teheran och Damaskus som Europa måste försöka komma till tals med.
Kanske visade egentligen påvens plötsliga kovändning i Ankara bara att realpolitiken ibland väger tyngre än ideologin? Till och med i Vatikanen? I så fall uppstår stor oreda under himlen, särskilt bland påvens politiska vänner, de europeiska kristdemokraterna.
