Och här vaknar jag i the Capital of Scandinavia. Ett litet moln av fruktflugor har bildats under natten. Persikan, hemburen från Ica häromdan, är hem- planeten och fruktfatet de små krypens universum. Därifrån ger de sig, fyllda av dynamisk Capital of Scandinavia-anda som de är, ut på expedition till andra hörn av lägenheten för att kolonisera slasken och övriga matnyttiga platser.
Men myllret av nykläckta fruktflugor är den enda trängsel jag kunnat iaktta omkring mig under de senaste veckorna där jag dag- ligen under rusningstid går genom denna skandinaviska metropol, en av flera inte alltför stora huvud- städer kring Östersjön.
Som innersstadsbo, fotgängare, barnvagnsförare och sambo till en energisk cyklist uppskattar jag, stärkt av erfarenheterna från förra vändan, till fullo trängselskatt- ernas välgörande effekter på just mitt trafikliv. Tack kära kommun för att ni håller de arbetande massornas fordon från förorten utanför tullarna så att de besuttna klassernas suv:ar och mercor får utrymme att bränna in i stan i 70 på Tors- och S:t Eriksgatorna. Men ordet trängsel är och förblir ett skämt i sammanhanget, även sedan – om någon vecka – när alla är tillbaka, svarar i telefon och mejlar varandra igen.
Man behöver verkligen inte dra till med hur man kan ha suttit av de tolv kilomterarna mellan Porte de la Chapelle och Port de St Cloud under en timme på péripheriquen, ringvägen runt Paris. Inte heller nämna krypkörningen mellan Milano Linate och Milano Malpensa. För att frammana bilder av kontinental – det vill säga verklig och för alla sinnen påtaglig – trafikträngsel, och inte bara sådan som mest finns inne i huvudet, räcker det med att helt oglamoröst försöka ta sig från Bottrop till Wanne-Eickel en vanlig morgon i Ruhrområdet.
Min tyska kusin och hennes man körde därifrån mot Sommarstockholm. För första gången – de har flugit tidigare – fick de ett begrepp om avstånden till the Capital of Scandinavia. Strax efter Helsingborg tyckte de att civilisationen, det vill säga något som liknade europeiska odlingslandskap, tog slut. De kunde berätta att den glesa trafiken hänsynsfullt – för att inte säga beskedligt – därefter rörde sig utmed E4:an genom mörka skogen de rest- erande 600 kilometrarna. Sedan tändes plötsligt ljusen, vägen blev trefilig och de var framme.
När jag under juli korsar Drottninggatan kan jag tycka att den påminner om just E4:an. En lufsande ström besökare i dubbla led rör sig mellan kedje- butikerna, passerar munspelaren på post utanför Åhléns, hastar förbi de romska dragspelarna för att stanna till framför hukande män som osannolikt nog hittar nya oskuldsfulla kunder till sitt tärningsspel.
Några kvarter därifrån är the Capital of Scandinavia tom och stilla som Smålandsskogen alldeles efter E4:ans avfart 81 i Lagan.
Det kan inga glada events i Kungsträdgården, en veckas kulturfestival eller Sandellritade flytande hotell på Riddarfjärden ändra på i brådrappet. Marknadsföring är en sak, urban densitet och geografiska avstånd en annan.
