Ord står mot ord i bråket om Gömda

Jag är en av Liza Marklunds ”mediakompisar”. Vi har båda i många år rapporterat och debatterat om det yttersta uttrycket för ojämställdhet i vårt land – våldet mot kvinnorna. För fem år sedan arbetade vi med en tv-dokumentärserie tillsammans. Vi gick igenom mängder av fall, intervjuade slagna och trakasserade kvinnor och lusläste dokumentationen av deras kontakt med myndigheterna. Vissa hade domar att visa upp, andra bara anmälningar där ord stod mot ord. Vi lät kvinnorna komma till tals och konfronterade åklagare som valt att inte åtala, trots bevis i form av vittnen och läkarintyg. Vi blev vänner. Det är smärtsamt att se en vän drivas till slakt.

Liza är smart, framgångsrik, rik, snygg, stavar sitt namn med z och är alltid på gränsen till odrägligt säker på sin sak. Något som väcker både beundran och avund. Det senare har den sista tiden fått fritt spelrum både i bloggosfären och i traditionell media.

När drevet går skäller alla hundarna i kör. Janne Josefsson, Åsa Linderborg, brottsofferforskare, bloggare… alla vill ha en munsbit av bytet. På DN debatt presenteras Marklund maliciöst förklenande som kändisförfattare, trots att det var hennes (deckar)författarskap som gjorde henne känd. ”Liza Marklund till läsarna: Jag är ledsen”, basunerar Aftonbladet ut på förstasidan.

The queen is dead, long live the queen! Som då skulle vara journalisten Monica Antonsson, författaren till boken Sanningen om Gömda.

En i många stycken obehaglig bok där två av huvudpersonen i Gömda, ”Mias”, tidigare män får carte blanche att baktala sitt ex. ”Mia” är lögnaktig, arbetsskygg och lätt på foten. Vid ett tillfälle har hon till och med betalat ett köksbord i natura. Allt enligt hennes första mans nuvarande fru, som i boken får fritt utlopp för sitt förakt för sin föregångare.

Den givna frågan är: Är det sant? Antonsson utger sig ju för att skriva sanningen om Gömda. Borde hon då inte uppsöka butiksäljaren för att verifiera en sådan uppgift innan hon publicerar den? Det gör hon inte. Faktum är att de flesta påståendena lämnas overifierade. Det gör Sanningen om Gömda till en subjektiv partsinlaga. Precis som Liza Marklund menar att Gömda är.

Ord står nästan genomgående mot ord om man jämför karaktärsskildringarna och beskrivningen av våldet i de båda böckerna. Som det brukar göra när det gäller våld mot kvinnor. Vilket är en av orsakerna till att det utdöms få domar och milda straff. Och, vad jag förstår, huvudanledningen till att Liza Marklund skrev boken. Hon ville ge en av alla misshandlade och hotade kvinnor röst och möjlighet att fritt berätta sin historia.

I Antonssons bok bagatelliseras våldet som ”mannen med de svarta ögonen” gjort sig skyldig till. Visst han är dömd för att vid tre tillfällen ha slagit ”Mia”, han har möjligtvis uttalat hot som inbegrep ord som död, men han menade det ju inte ordagrant, han har misshandlat och hotat sambon han träffade efter Mia och han har slagit sin nuvarande fru som tog sin tillflykt till ett kvinnohus. Men titta vilka snälla ögon han har, hur bra han kommer överens med ”Mias” första man och deras gemensamma son och hans fru kommer ju precis som han från Libanon och då får man räkna med lite bråk.

Det här är sanningen, hävdar Antonsson. Ursäkta ett slitet uttryck, men jag är skeptisk.