Vem pratade du med i telefon i går? När och hur länge surfade du på internet? Vem skickade du ett sms till och var befann du dig när du ringde med mobiltelefonen? Det är några av de uppgifter som telefonbolag och internetoperatörer numera tvingas lagra i sex månader.

Den 1 maj i år införlivades EU:s datalagringsdirektiv i svensk lag för att hjälpa polisen att lösa brott.

Men det som på pappret ser ut som relativt enkla krav har visat sig vara en snårskog av svårtolkade begrepp. Lagen är så illa skriven, menar branschen, att den obligatoriska lagringen har blivit kraftigt försenad hos flera operatörer. Polisen är i dagsläget långt från att kunna hämta in de uppgifter som lagen ger dem rätt till.

– Jag har kontakt med många operatörer och vi pratar nu om upp till tolv månader innan systemen är på plats hos en del, säger Nils Weidstam, näringspolitisk expert på branschorganisationen It- och telekomföretagen.

Det låter enkelt i grunden: Informationen ska lagras av operatörerna så att den kan lämnas ut när polisen behöver den.

Men att datalagringen är svår att förstå bekräftas när SvD ringer runt till både stora och små operatörer. Branschens större aktörer – som Telia, Tele2 och Tre – uppger att de är i gång med lagringen. Men flera andra säger antingen att de inte omfattas av reglerna eller att det återstår en rad frågetecken att räta ut.

– Vi är inte i gång än eftersom vi inte riktigt vet vad vi ska göra. Det finns saker som är tvetydiga, säger Jon Karlung, vd på Bahnhof.

Både Nils Weidstam och Jon Karlung menar att ett av problemen är att riksdagen och regeringen inte tagit hänsyn till verkligheten. Med en bransch som liknar ett pussel – där företagen hyr in sig på varandras nät och där flera företag kan vara inblandade i en kunds kommunikation – är det inte alltid självklart att uppgifterna är enkelt tillgängliga.

– Alla parter hade tjänat på att justitiedepartementet gjort sig mödan att prata med oss innan lagen stiftades. Men det har varit en attityd att ”vi berättar för er hur ni ska göra”. Det kanske funkar i andra sammanhang, men om man inte förstår tekniken blir det lätt fel, säger Nils Weidstam.

Under våren och försommaren har en rad möten anordnats mellan den ansvariga myndigheten Post- och telestyrelsen (PTS), branschorganisationer och polisen för att klargöra vad som gäller.

Dels finns de lagförändringar som riksdagen beslutade om, dels finns en förordning från regeringen som styr datalagringen. PTS har också gett ut en vägledning om hur dessa ska tolkas – men först i november kommer föreskrifter om hur företagen ska hantera säkerheten kring de lagrade uppgifterna och vilken ersättning som ska utgå.

– Vi befinner oss i ett slags vakuum-läge där företagen inte vet hur informationen ska hanteras och vilka krav som ställs på personalen. Då är det svårt att begära att företagen ska köpa in dyra system för att kunna följa lagen. Jag skulle använda ordet fiasko, säger Nils Weidstam.

Mikael Ek, vd på Svenska stadsnätsföreningen som organiserar runt 170 stadsnät i landet, kallar lagen för en ”teoretisk produkt”. Föreningen har under våren arbetat med att ta fram ett underlag för att hjälpa medlemmarna att förstå reglerna.

– Den lag som stiftades av riksdagen har av oss i branschen inte upplevts som färdig. Då får man ha respekt för att det tar tid för alla inblandade att konkretisera ansvar och vem som gör vad mellan olika aktörer, säger han.

Men trots branschens invändningar anser både justitiedepartementet och PTS att reglerna är tillräckligt tydliga. Lagen är teknikneutral, men de tekniska beskrivningarna finns i regeringens förordning och PTS:s vägledning, menar båda. Något utrymme för att inte följa lagen finns inte, säger Annica Bergman, avdelningschef på PTS nätsäkerhetsavdelning.

– Vi förutsätter att operatörerna har implementerat det här eftersom lagen har trätt i kraft, säger hon.