I går presenterade Säpo sin rapport om våldsbejakande islamistisk extremism. Säpos främsta rekommendation är att problemet ska bemötas med förebyggande åtgärder. Information i skolor och på andra platser där unga samlas ska förhindra att människor lockas in i islamistisk extremism.

Men för en person som redan är indragen finns ingen tydlig väg ut och i går påpekade demokratiminister Birgitta Ohlsson att Sverige saknar verksamheter för att hjälpa avhoppare från den här typen av rörelser.

Birgitta Ohlsson utvecklar resonemanget i ett mail till SvD från Bryssel:

”Vi har en betydligt längre erfarenhet av högerextremism i vårt land och det kan vara en förklaringar till att vi idag saknar avhopparverksamhet för andra former av extremism.”

Hon hänvisar till Säpo som bedömt arbetet mot våldsbejakande islamism som betydligt viktigare än samma arbete för höger- och vänsterextremism. Hon anser därför att Sverige behöver verksamhet som stödjer personer att lämna våldsbejakande islamistisk extremism.

”Hur finansieringen ska lösas kan jag inte uttala mig om. Men att motverka extremism är en nödvändig investering i demokratin.”

Problemet är att de islamistiska nätverken på många sätt skiljer sig från de nazister som Fryshusets projekt Exit riktar sig till. Inte heller erfarenhet från kriminella gäng, fotbollsfirmor eller sekter går alltid att tillämpa.

– Man måste vara realistisk. Du kan inte använda samma instrument som Exit. Du kan inte bunta ihop begreppen och tro att det som funkar på högerextremister också funkar här, säger Magnus Ranstorp.

I länder som har stora problem med islamistiskt våld finns projekt för avradikalisering, att förmå personer att överge sin våldsbejakande hållning och återintegreras i samhället. Ranstorp har besökt flera sådana projekt men tror de måste se annorlunda ut i Sverige.

– Det handlar mer om legitimiteten att använda våld. Man måste förmå personerna att lämna våldet och förstå att våld inte kan legitimeras av ideologier.

Ett framgångsrikt program skulle i stället kunna bygga på erfarenheter från Danmark eller Storbritannien. Men för att en sådan verksamhet ska lyckas krävs förebilder, personer med respekt som avhopparna kan relatera till.

– Vi måste identifiera personer som vågar stå upp mot radikala krafter, som kan vara hårda och visa vägen.

Magnus Ranstorp är övertygad om att de personerna finns och efterlyser nu ett arbete för att identifiera och använda dem i olika program för avhoppare.

– De här personerna måste ha trovärdighet och det får man bara genom att ha varit nära gränsen eller kanske över gränsen men sen dragit sig tillbaka. Var finns de personerna i Sverige?