Solen glittrar i den blågröna sjön och turister joggar längs strandpromenaden. Från kaféerna hörs glada skratt och klirrande glas. En sensommaridyll mitt i Europa, inte platsen för ett blodbad.

Men jo. Förfärliga grymheter sker även på de mest pastorala ställen i världen, inte bara i Aleppo och Bagdad. Här på en vacker fransk skogsväg avrättades tre turister och en förbipasserande cyklist med skott i huvudet för exakt en vecka sedan. Utsiktsplatsen förvandlades till vad som liknade scenen ur en skräckfilm.

Världens medier strömmade till pittoreska Annecy vid Alpernas fot för att rapportera om de mystiska morden. Det makabra dådet skildrades i detalj framför uppradade tv-kameror. Teorier om yrkesmördare, arvstvister och vapenhandel flödade fritt. Under några dagar talade alla om husvagnssemestern som slutade i familjemassaker. Sedan tog Syrien, eurokrisen och svenskarna i Etiopien över rubrikerna. Allt blev nästan som vanligt igen.

Men för två små barn blir livet alltid mer sig likt. Kvar efter Annecymorden finns två flickor som inte längre har sina föräldrar och som upplevt ett ofantligt trauma. Två små systrar som såg när mamma, pappa och mormor sköts ihjäl med två skott i pannan, och som mirakulöst överlevde. Hur ska de klara sig? Hur går det för barn som blir kvar efter ofattbara tragedier som Annecydådet?

Sjuåriga storasystern som blev skjuten i axeln och misshandlad, har efter flera operationer nu vaknat ur koman. Fyraåriga lillasystern som satt fastfrusen av skräck under mammans kjol i åtta timmar, har skickats till brittiska släktingar. Båda lär ha månader med posttraumatisk stress samt åratal av professionell psykologisk hjälp framför sig. ”Flickan frågade efter sin mamma, men insåg sedan att hon inte längre fanns där”, sade åklagaren efter morden, vilket bara ger oss en aning om det bråddjup av smärta och saknad som väntar.

Men livet kommer att fortsätta för de två systrarna. Mest av allt behöver de trygghet, stabilitet, människor de känner omkring sig, kanske rutiner som fortsätter att rulla som förut. Fast är det möjligt att skapa något som liknar normalitet efter ett sådant förkrossande slag? Jag tror det, om man lägger begreppet normalitet åt sidan, låter tiden gå och försiktigt tråcklar ihop en ny tillvaro.

Den ödesdigra husvagnssemestern under sommarlovets sista dagar kommer dock alltid att vara del av systrarnas amputerade liv. Samma sak gäller den förbipasserande cyklistens familj, vars vardag aldrig heller blir sig lik.

Den 45-årige fransmannen var pappaledig och ville just denna dag pröva en ny skogsväg för sin dagliga cykeltur. Han trampade spänstigt om en annan cyklist på vägen och råkade därmed komma först till brottsplatsen. Troligen blev han vittne till morden, och två kulor i huvudet ändade hans liv. Tre barn förlorade sin pappa, den minsta tre månader gammal, och en hustru miste sin make.

Bara för att han denna soliga dag av en händelse valde en annan cykelväg.