Förra sommaren reste jag runt i södra Libanon. Jag såg förödelsen efter Israels bombningar i byar och samhällen – jag såg olivlundar och bostadsområden där Hizbollah haft avskjutningsramper för raketer, riktade mot israeliska städer.

Oavsett om våldsutbrottet var iscensatt av militanta islamister som ville expandera sitt inflytande eller resultatet av ett israeliskt angreppskrig, är det som sker i Mellanöstern något som berör oss i Sverige. Politiskt utbyte och en globaliserad ekonomi gör att vi mer än någon gång tidigare påverkas av det som händer i omvärlden.

När den israeliska regeringen beslutar om en markinvasion av södra Libanon, är det en angelägenhet för de unga mäklarna på Stockholmsbörsen. När islamistledaren Hassan Nasrallah manar på sina styrkor i libanesisk tv, har vanliga svenskar anledning att lyssna.

En avgörande händelse i den här utvecklingen inträffade för nära sex år sedan. Den 11 september 2001 satt jag själv hemma och tittade på CNN när det andra planet styrde rakt in i World Trade Center. Ett par timmar senare befann jag mig i en tv-studio och försökte lotsa tittarna genom ett historiskt skeende.

Många av oss som rapporterade hade diffusa begrepp om muslimsk extremism och al-Qaida – när förtvivlade människor kastade sig ut från skyskrapornas översta våningsplan var det få som kunde föreställa sig vad de politiska konsekvenserna skulle bli.

Elfte september förändrade världspolitiken; men även journalistiken. Visst hade globaliseringen och de nya medierna tidigare påverkat vårt sätt att arbeta, men när den gamla sanningen ”all politics are local” inte längre var relevant, ändrades förutsättningarna även för nyhetsjournalistiken.

I en utvärdering av hur den amerikanska lokalpressen påverkats av terrordåden säger chefredaktören för The Oakland Press, att hans tidning numer ägnar sig åt att ”stilla en hunger efter icke-lokala nyheter”. När fokusgrupper tillfrågas om hur lokaltidningens huvudsektion ska disponeras, anser en majoritet av läsarna att minst tre sidor bör ägnas åt internationella nyheter. Före den 11 september 2001 fanns det inga utrikesnyheter alls i The Oakland Press. Svenska medier bör dra samma slutsats som amerikansk lokalpress: det behövs mer och bättre utrikesrapportering.

De avgiftsfinansierade public service-företagen har traditionellt haft en viktig funktion i omvärldsbevakningen. Därför är det av central betydelse att Sveriges Radio just fått en ny vd som värnar utrikesrapporteringen – i sina första uttalanden som radiochef har Kerstin Brunnberg gjort klart att antalet korrespondenter inte kommer att minska, trots omfattande besparingar.

I ett vidare perspektiv blir Sveriges Radios och Sveriges Televisions utrikesbevakning en av de viktiga frågorna för den utredning om public service som regeringen tillsätter inom kort.

När resurserna krymper och omvärlden tränger sig på är det inte bara en sammanslagning av företagens korrespondentnät som bör analyseras, utan också varför det är motiverat med fler SVT-medarbetare i Arvika än i Asien – och tiotals nyhetsreportrar i Sundsvall, men ingen på södra halvklotet.

Det är dags att modernisera och rusta upp utrikesrapporteringen. De medier som idag vågar satsa på kvalitativ omvärldsbevakning och brett internationellt kunnande investerar klokt – och långsiktigt helt rätt.