Det är lokalvalens förbannelse: partiledningarna har begränsade möjligheter att påverka dem, men löper stor risk att hållas ansvariga för utgången.

I torsdags träffade Håkan Juholt sin brittiske kollega Ed Miliband, på en internationell S-konferens i Oslo. Miliband har haft sitt jobb i åtta månader och genomlevde förra veckan ett engelskt lokalval och val i Skottland, Nordirland och Wales.

Miliband klarade sig hyfsat, men inte mer: det blev inte den stora comebacken för Labour. För Liberaldemokraternas ledare Nick Clegg blev valen ett uselt betyg på partiets insatser i rege- ringen.

I Oslo hade Juholt också chansen att byta några ord med Matthias Machnig från tyska SPD, som åkt på några smällar i deltstatsval under våren. Partiet blev mindre än de gröna i Baden-Württemberg, och fick stryk av vänsterutbrytarna Die Linke i Sachsen-Anhalt.

Delstatsvalen har framhävt krisstämpeln på de tyska Socialdemokraterna.

Vilka partier löper liknande risker i Sverige? Håkan Juholt kämpar sedan knappt två månader med att bygga upp bilden av en ny socialdemokrati. Nästan hela partiledningen är utbytt och retoriken låter annorlunda än under Mona Sahlin.

Ett sådant förnyelseprojekt är särskilt känsligt när väljarna i Örebro nordöstra och Västra Götaland nu går till val. En framgång kan lyfta Juholt, men förutsättningarna kunde ha varit bättre i det viktiga västsvenska regionvalet.

I Västra Götaland gjorde Socialdemokraterna i höstas ett av de sämsta landsting/regionvalen i landet. Och statsvetarna menar att det låga valdeltagandet – som alla räknar med – kommer att drabba partiet särskilt hårt.

Men de storsatsande Sverigedemokraterna riskerar att drabbas av samma problem: partiets väljargrupper hör till dem som röstskolkar mest.

Marken gungar också under flera partiledare som gjorde bleka insatser i höstas. KD:s Göran Hägglund, Vänsterpartiets Lars Ohly och Centerns Maud Olofsson har alla ifrågasatts internt och behöver undvika katastrofer i omvalen.

Det finns dock en rad argument mot att dra långtgående nationella slutsatser utifrån dagens valresultat. De här valen handlar om att välja församlingar som ska hantera lokala frågor. Regeringsfrågan, som spelar stor roll i de flesta svenska riksdagsvalrörelser, är helt frånvarande.

På kort sikt kan resultaten vara besvärande för flera partier. Men när vi närmar oss hösten 2014 kommer ingen att tänka på att det var omval i Örebro och Västra Götaland tre år tidigare.

De långsiktiga konsekvenserna kan i stället handla om det svenska valsystemet. Det svajade till i höstens val med ett rekordstort antal överklaganden till Valprövningsnämnden: 117 stycken mot normalt ett tiotal.

De flesta överklaganden var relaterade till förtidsröstningen, som slog rekord i höstas: en halv miljon fler röstade i förtid än vid valet 2006. Det har blivit lättare att förtidsrösta och syftet har varit att öka valdeltagandet.

I höstas ökade röstandet också för andra valet i rad. Det ironiska är att valschabblet kan innebära att politikerna i Västra Götalandsregionen och/eller Örebro nu i stället utses av ett rekordlågt antal väljare.

Blir det så kommer det en debatt om legitimiteten i valresultatet. Men också krav på en skärpning av det svenska valsystemet, på att förtidsröstningen måste bli säkrare och att omval ska kunna hållas snabbare.