Där stod jag, skrikandes in i luren. Med den bästa aRR-tiK-uuu-lee-RRING som jag kunde uppbringa och med tydliga och klara meningar nedtecknade på pappret framför mig.
I andra änden av telefontråden: en trött och sliten äldre medarbetare på hemmatidningen, med fem minuter på sig att få allt i den inringda texten rätt, innan tidningen skulle gå i tryck.
Hon behöver nog hjälp, tänkte jag. Inte kunde man utgå ifrån att just mina meningsbyggnader var självklara för hela världen. Inte via en brusig telefonlinje från Italien vid mitten av 90-talet. Alltså tjoade jag punkt! där det var tänkt att meningarna skulle sluta.
Vasadu? sa hemmaredaktionskvinnan förvirrat.
Punkt, svarade jag.
Punkt?
PUNKT!
Jaja, du behöver inte skrika. Jag fattar.
Tre dagar senare var jag hemma igen. Och upptäckte att det verkligen stod just punkt med bokstäver på ett flertal ställen i texten.
Varje gång jag berättar historien nämner jag att det var fem minuter till tryck. Sådana saker har ju urskilt oss med det här yrket att vi har haft deadlines att passa. Bråttom, bråttom, skynda, skynda! Orden har runnit ur oss och in på sidorna.
Många år efter punktanekdoten står jag nu i kön på H&M och suckar. Så många kunder, så stora klädbylten. Då upptäcker jag att alla har en mobil i näven. Och det slår mig att vi inte klarar av att stå stilla och vänta ens i två minuter. Med telefonerna skriver vi att vi står i en kö och att vi har tråkigt. Vilket i och för sig alla intresserade redan har listat ut, eftersom vi så klart även har checkat in på Gowalla och uppdaterat vår Facebookstatus.
Kunde vi ana att vi skulle hamna här? Att det skulle kännas så naturligt? När vi får tre sekunder över i en sunkig glasgalleria där vi står med halvkassa kläder i armhålan, ja, då är vår första tanke: Jag vill dela den här stunden!
Å andra sidan, kan nog anledningen till att vi tar upp telefonerna vara lite mer komplex än så. Där, i kassakön, slår det mig att vi faktiskt har fått något som liknar en professionalisering av rapporteringsstressen. När alla nu blir sina egna medier, får alla också sina egna deadlines.
Precis som att jag inte kunde låta bli att försöka få iväg den där texten från Italien på 90-talet, så KAN vi i dag antagligen inte plötsligt tystna när vi väl har lanserat oss som enpersonsmedier. Vi svarar upp mot krav som mediet ställer. Vi går med på anställningsvillkoren. Och de som inte pallar trycket slutar helt, snarare än att minska sina flöden.
Den senaste veckan har jag frågat folk om det egentligen går att utan konsekvenser koppla ur och hoppa av uppdateringståget. I stort sett alla har svarat samma sak: Nej.
I förra veckan visade ny statistik att sociala medier vuxit sig lika stora som traditionella medier på internet. Det är en utveckling som på många sätt kommer att slå oss alla med häpnad. Men ser vi också den där kassakön med det nervösa fingrandet på mobilerna framför oss?
En värld av uppdateringar är en värld av deadlines. En värld av deadlines är en värld av stress. Och ingen utom oss själva att skrika PUNKT! till.
Anders Mildner
