Hösten 2002: Flickan anmäler att hon blivit misshandlad av sin pappa. I socialtjänstens utredning säger pappan att han brukar smiska sina barn, men att det inte är så allvarligt. Mamman har polisanmält pappan för att han slagit dottern i ansiktet och på låren.

2003: Föräldrarna erbjuds kontakt med familj- och rådgivningsgruppen inom socialtjänsten.

Hösten 2003: Skolan gör en anmälan på grund av oro över att pappan kontrollerar flickan för hårt.

Familjen avslutar den öppna insatsen inom socialtjänsten.

Våren 2004: Flickan anmäler att hon blivit hotad av sin pappa och att pappan har tillgång till en pistol.

Familjen erbjuds skyddat boende, men flyttar tillbaka när pappan fått ett besöksförbud.

Flickan har fortsatta problem i skolan och det beslutas att hon ska uppsöka Barn och ungdomspsykiatrin, BUP. BUP hänvisar i sin tur till socialtjänsten, dit föräldrarna inte vill gå.

Hösten 2004: Ytterligare hot från pappan.

Våren 2005: Flickan uppvisar psykiska besvär och har ett självdestruktivt beteende. Hon läggs in på en barnpsykiatrisk avdelning då hon sagt att hon ska ta livet av sig på sin födelsedag. Psykiatrin är inte överens om vilka åtgärder som ska sättas in och flickan får bo kvar hos sin mamma, även om insatser som LVU, stödperson, och jourfamilj diskuteras. Pappan motsätter sig samtliga alternativ. Under samma period hotar pappan både mamman och dottern till livet.

Hösten 2005: Flickan läggs in på barnpsykiatrisk avdelning eftersom hon vill ta livet av sig igen.

Vinter 2005: Flickan säger att hon blivit utsatt för en djävulsutdrivning i pappans hemland. Nu börjar hennes eget beteende förändras och hon är ute på nätterna, dricker alkohol och röker.

Januari 2006: Flickan omhändertas enligt LVU, med stöd av paragraf 1, 2 och 3. Paragraf 3 innebär att hon ”utsätter sin hälsa och ­utveckling för en påtaglig risk att skadas genom socialt nedbrytande beteende”.