Liten och spröd, självironisk, alltid vänlig, pratsam, ja, nästan kvittrig. Ofta i prinsessan Lilians närvaro fick jag associationer – till en sädesärla. En gång sökte jag säga henne det. Men mitt engelska ordförråd omfattade inte denna fågel. Prinsessan lyssnade tålmodigt. Avbröt så mina -beskrivningar av sädesärlans trivsamma pickande, sade:

– Oh, du tänker alltså inte på en kråka. Det var då för väl.

Hon sade det på engelska. Hon föredrog att tala engelska. Det gjorde hon alltid med prins Bertil, kungafamiljen och andra som stod henne nära. Men visst klarade hon sig på svenska. Hennes brytning var fullt förståelig och lite pikant.

I takt med att makens krafter sinade tog hon ensam över de uppgifter paret haft gemensamt och fortsatte så till för några år sedan. Det var prinsessan Lilian som for ut till Arlanda och skänkte gästande statschefer första leendet på svensk jord. I bilen in till väntande galavagnar underhöll hon gästerna med både samtidshistoria och egna historier. Hon var bra på sådana.

Hon stod i spetsen för SOS Barnbyar. När hon orkade försummade hon inte Stockholms armélottors julmarknad, Stockholm Open eller Turistmässan i Göteborg. Hon manade oss att hjälpa Kenyas barn och stödja Barncancerfonden. Hon invigde hotell och utställningar, öppnade konferenser och spred glans kring ibland flera evenemang i veckan. Kort sagt: liksom maken ställde hon upp!

– Det gäller att hålla i gång – hela tiden, betonade prinsessan Lilian vid ett tillfälle. Man får inte pensionera sig för tidigt. Då blir man som en kålrot i huvudet.

Första gången jag skulle intervjua henne i bostaden Villa Solbacken tog hon mig resolut under armen och så gick vi ned och tittade på änderna i Djurgårdsbrunnskanalen.

Hon var spontan och okonstlad av sig, en glad liten fågel med förmåga att picka upp de rätta orden och den befriande repliken i uppstyltade situationer. En charmant värdinna, som kunde skapa en varm stämning kring middagsbordet.

Prins Bertil var hennes hjälte i livet. Frågade man vem som var det i historien kom svaret genast: Winston Churchill, of course! Hon lade gärna Frank Sinatra, Abba eller Beatles på skivtall-riken och kivades med sin man om vad de skulle se på tv. Han ville se nyheter och sport. Hon gamla filmer eller såpopera.

Hennes liv var ju självt en såpopera, av allra bästa slag. Fattiga Lilian Davies från gruvstaden Swansea i Wales, som gifter sig, skiljer sig, möter sin drömprins och till slut, efter 33 långa och inte sällan förödmjukande år, blir Hennes Kungliga Höghet, prinsessa av Sverige och hertiginna av Halland. Bättre kan inte Hollywood få ihop det.

Hur glittrande glad var hon inte där i soffan nere i Tylösand, och senare i soffan på Stockholms slott, när förlovningen var officiell. Då ville hon absolut inte, inte heller hennes fästman, se bakåt.

– Jag tror på framtiden, underströk hon. Man måste försöka blicka framåt – och hoppas.

Det var vad hon alltid gjort.

Prinsessan Lilian fick lära sig att vända på slantarna i arbetarkvarteren i Swansea. Försiktighet med pengar följde henne livet ut. Expediter i Stockholms City kan vittna om hur hon frågade efter priser, jämförde med andra butiker och gärna sprang på rea.

Föräldrarna William och Gladys separerade när hon var ung. Då blickade hon redan mot glittret i London. Där blev hon manne-käng och fick även små filmroller. Hon gifte sig med skådespelaren Ian Craig. Han träffade dock en annan och de lämnade varandra i all vänskap efter ett kort tag.

Den 30 augusti 1943, på hennes 28-årsdag, klev prins Bertil in i hennes liv. Det sade varken klick eller något annat. Men hon började umgås med denne biträdande svenske marinattaché, som följt med en god vän till cocktailpartyt för henne. Så småningom växte något mer fram.

– Vi kände att vi befann oss på samma våglängd, sade prinsen en gång och skrattade gott.

Lilian Craig arbetade näm-ligen med radioapparater för brittiska flottan. Det var ju krig.

Giftermål var det inte tal om, särskilt inte efter den där januari-dagen 1947 när arvprinsen Gustaf Adolf omkom på Kastrup. Carl Gustaf var ju inte ett år. Bertil stod nu som garant för monarkins fortbestånd. Kvinnlig tronföljd fanns inte. Och Sigvard och Carl Johan hade trotsat hovet och Gustaf V och gift sig med ofrälse kvinnor. Prinstitlar och annat rycktes av dem, trots att Gustaf V inte hade någon lag-paragraf att stödja sig på. Det bara var så.

En historisk tradition. Ingen enskild släkt skulle få mer att säga till om genom ingifte i svenska kungahuset.

Prins Bertil behöll sin lojalitet mot monarkin. Han köpte villan i S:t Maxime på Rivieran och Villa Solbacken på Djurgården åt Lilian och sig. Han vädjade till svensk press att hålla tyst om kvinnan vid hans sida – om ni inte vill förstöra våra liv. Och märkligt nog knep svensk press käft. Det skulle inte ske i dag. Den ende som antydde något var Karl Gerhard, som sjöng om prins Bertil och hans resor till Rivieran och att det visst kommit in en katt bland hermelinerna.

Officiellt fanns inte någon Lilian Craig. Hon smusslades hit och dit. Bjöds inte med på officiella middagar eller andra tillställningar. En gång när hon satt hemma i vardagsrummet och såg på tv visade sig plötsligt prins Bertil i rutan. Impulsivt satte hon i gång att vinka åt honom. Hur dum får man vara? sade hon med ett skratt när hon långt om länge berättade om episoden.

Visst fällde hon tårar, erkände hon. Och visst, erkände han, kändes det ofta svårt att lämna henne hemma som en fånge.

Men när hon torkat tårarna fortsatte hon envist att blicka framåt. Paret hade en liten, förtrogen umgängeskrets. Prins Wilhelm var den förste kunglige hon träffade. De blev vänner. Det blev även prinsessan Sibylla och Lilian Craig. Först 1962, på Gustaf Vl Adolfs 80-årsdag, tilläts hon kliva ut ur den skugga hon tvingats leva i. Till historien hör att gamle kungen, när han väl lärde känna henne, blev mycket förtjust i den glada brittiskan.

Den 7 december 1976 vigdes prins Bertil och mrs Lilian Craig i Drottningholms slottskapell. Ärkebiskop Olof Sundby var officiant, brudbuketten bestod av lilje-konvaljer och utanför strilade decemberregnet.

Men vad gjorde det? De hade fått varandra – kvinnan av folket, mannen av börd.

Enligt prins Bertil var de nog världens äldsta sambopar. Nu, äntligen, var den tiden över. Det enda de beklagade var att det dröjt så länge att de inte kunnat skaffa sig egna barn. Omsorg och kärlek, skratt, presenter och förtroliga pratstunder östes i stället över Victoria, Carl Philip och -Madeleine under deras uppväxtår. Kungabarnen åkte gärna till Villa Solbacken.

Vi minns henne från begravningen i januari 1997. Hur hon smyckat makens kista med liljekonvaljer som i brudbuketten. Hur tungt avskedet var för henne, bräcklig och hand i hand med drottning Silvia. Ingen slöja i världen kunde dölja tårarna när Lisa Nilsson sjöng Nat King Coles Unforgettable.

Unforgettable var deras melodi. Ofattbart var hennes liv.