KOLUMN
Efter skandalen i Abu Ghraib skyllde Vita Huset på ett antal ”ruttna äpplen” bland väktarna i nattskiftet. I dag verkar det som att den mest maskätna frukten finns högst upp i hierarkin. Rapporterna om tortyr och misshandel i amerikanska fångläger fortsätter att strömma in. Graverande bevis har presenterats, bland annat i den bioaktuella svenska dokumentären Gitmo, för att försvarsminister Donald Rumsfeld själv sanktionerat förhörsmetoderna. Fyra år efter att den förste ”illegale krigaren” spärrades in på Camp X-Ray kräver nu Amnesty International att lägret i Guantánamo Bay omedelbart stängs.
Det är ett högst rimligt krav. Men är Gitmo verkligen roten till det onda? I sin nyutkomna bok A question of torture beskriver historikern Alfred McCoy de omdiskuterade förhörsmetodernas historia. Bilderna och vittnesmålen från Abu Ghraib och Guantánamo är resultatet av ett förhörsprogram som underrättelsetjänsten CIA har utvecklat i över 50 år till en kostnad av miljarder dollar. McCoy kallar det ett medvetandets atombombsprojekt. De till synes banala teknikerna – huvor, stresspositioner, isolering från sinnesintryck, extrema temperaturer, buller, manipulation av tid, förhindrande av sömn – är noga utformade för att plåga alla sinnen. I kombination utgör de en fullskalig attack på jaget. En ny psykologisk inriktning som, enligt McCoy, har revolutionerat tortyren för första gången på århundraden.
Det började under det kalla kriget. CIA misstänkte att Sovjet kunde styra människors handlingar genom mind control. Som svar startade underrättelsetjänsten ett eget forskningsprogram, Project MKUltra, som även involverade armén och flera ledande universitet. Projektet blev känt efter att en rad bisarra experiment med droger på ovetande offer avslöjats. Bland annat rekryterades prostituerade för att lura i sina kunder LSD inför spionerande CIA-agenter. Skandalen hindrade dock inte underrättelsetjänsten från att under resten av 1900-talet att noga kartlägga det mänskliga psyket.
McCoy radar upp det ena groteska exemplet efter det andra. Till de mest motbjudande hör de plågsamma försök på människor som utfördes under den omfattande operationen Project Phoenix i Vietnam. På ett sjukhus utanför Saigon kopplade CIA:s neurokirurg elektroder till hjärnan på ett antal krigsfångar. Genom en knapptryckning kunde han få dem att kräkas eller bajsa på sig. Slutligen försökte forskarna få fångarna att attackera varandra med knivar. Labben misslyckades. Fångarna avrättades och kropparna brändes.
Kvar fanns ritningarna över människans själsliv. Den omfattande kunskapen har använts för att utforma det som McCoy kallar ”no-touch torture”. Metoderna finns sammanställda i CIA:s förhörsmanualer. De är testade och förfinade av brutala regimer i Asien och Centralamerika i jakten på politiska motståndare. Tortyr har nämligen ofta fungerat som tröst för de styrande i kristider, säger McCoy. För insamling av information är den däremot värdelös.
Han ser ett allvarligt problem i den framväxande föreställningen att Bushadministrationen uppfann tortyren. Gitmo kan stängas. Rumsfeld kan ställas till svars. Men ska 50 år av övergrepp bara strykas ur historien?
