Nytt år, nya debatter – och en ny arbetsstol, nu vid ett fönster där det åtminstone finns teoretisk möjlighet att höja blicken, få perspektiv.

Det kan behövas. Särskilt som jag omedelbart måste undra om något försvann, mellan stolarna? I en artikel i Aftonbladet (11/1) vänder sig författaren Cecilia Gyllenhammar, apropå debatten runt Felicia Feldts bok, med en fråga direkt till mig: Om jag ser den ”gigantiska skillnaden i förhållningssätt” som hon menar finns i mitt sätt att skriva om manliga och kvinnliga författare. Enligt Cecilia Gyllenhammar var det ”sakligt och med stor respekt” som jag intervjuade Claes Britton om ”hans bok och den dåliga relationen med pappan” – medan jag gråter och ojar mig över ”kändisen i världen” när jag närmar mig Felicia Feldt.

Jag tror Cecilia Gyllenhammar nuddar något viktig, allvarligt. Att kvinnliga författare riskerar att blir lästa, och i vissa fall bemötta, på andra sätt än manliga har jag själv mött i egenskap av författare. Då man upprörts när personer i mina böcker inte haft direkt koppling till verkligheten. Man har känt sig lurad! Den reaktionen tror jag inte GW Persson eller Knausgård, utan all övrig jämförelse, möter.

Så till Cecilia Gyllenhammars direkta fråga. Utan behov av att försvara mig, men väl svara, kan jag säga:

Jo, det händer att jag gråter över smärtsamma barndomsskildringar. Oavsett om det är en man eller kvinna som skrivit dem. Det avgörande är om en historia drabbar mig. Det gjorde Felicia Feldts.

Även män kan skriva drabbande.

Claes Brittons bok, om vi nu ska vi hålla oss till fakta, handlade om hans mammas död. Om en vuxens mans gränslösa mammasorg. Pappan Sven Britton fanns förvisso med, också hans sämre sidor, men det var ingen minerad mark eftersom både far och son kunde intyga vilken nära relation de alltid haft. Och fortfarande har. Jag talade med dem båda.

Att gå in i en pågående familjetvist är något annat. Särskilt om det bara är en av parterna, oavsett kön, som talar, berättar, ger sin sanning. Enligt Cecilia Gyllenhammar utsätter vi kvinnors skrivande för ”geggande” medan männen går fria. Om mitt möte med Felicia Feldt ska vara det varnande exemplet blir utgångspunkten besvärlig. Eftersom mina överväganden, som jag redovisade i texten, just handlade om respekt. För två kvinnor: författaren Felicia Feldt och hennes mamma författaren Anna Wahlgren.

En tidningssida är varken en rättssal eller en terapimottagning.

Cecilia Gyllenhammar är själv författare till En spricka i kristallen. Under hennes debattartikel i AB står att den handlar om ”uppväxten med pappa Pehr G Gyllenhammar”.

När vi möttes, våren 2004, var hon noga med att poängtera att hon skrivit en skönlitterär roman. Nu kommer hon med en uppföljare. Om det betyder att den kommer att säljas in som självbiografisk från början, med tiden – eller inte alls framgår inte. Inte ännu.

Debatten om skönlitteraturens gränser mot det mest privata lär fortsätta. Heja på. Vad det innebär för ” geggighets-risken” krävs mer än en fönsterplats med himmelskymt för att avgöra.