På Blue Publishings förlag säger man saktmodigt att jo, visst gläds man över uppmärksamheten runt Monica Antonssons bok Mia, Sanningen om Gömda. Men, ännu, märks den inte i försäljningssiffrorna. Boken trycktes i 9000 exemplar. I måndags hade den sålts i 5000.
Som Stefan Lundström suckande konstaterade:
– Det är långt till Liza Marklunds nivåer.
Egentligen hade jag tänkt avstå från att ge mig in i debatten om Marklund/Antonsson, tillräckligt många har redan kommenterat den till ältandets gräns. Ändå sitter jag här, i ett naivt försök att sortera alla dessa trådar som spretar åt olika håll. För inte är detta enbart, om nu någon trodde det, den enkla historien om att Liza Marklunds bästsäljare Gömda presenterats som en ”sann historia”, vilket den alltså inte är, enligt Antonsson.
Nej, det är också Davids kamp mot Goliat, där – som hon själv kallar sig – ”en tant från Vallen-tuna”, det vill säga veckotidningsjournalisten Monica Antonsson, utmanar megastjärnan Liza Marklund och nu berättar den version av Mia-historien som hon menar förtigits i många år. Bland annat för att journalister håller varandra om ryggen.
Man kan också säga att detta är bloggvärldens dunderstöt mot det som fått namnet ”gammal- medierna”.
Bloggens betydelse när det gäller opinion och påtryckning är uppenbar, och bra. Men skillnaden, som väl ändå stillsamt måste betonas, är att på en blogg kan vem som helst gå in och skriva vad som helst. Anonymt. Vilket man också gör, med stundtals hårresande resultat. Vi yrkesutövare måste, tack och lov, hålla oss inom lagens och anständighetens ramar.
På tidskriften Neos seminarium om mediemakt nu i veckan blev ändå en av slutsatserna att vi journalister är som rovdjur. Att vi, åtminstone, borde ägna oss åt självrannsakan.
Peter Kadhammar protesterade i Aftonbladet och jag fyller i: Jag har varken skrivit Gömda eller försökt stoppa någon från att granska dess sanningshalt.
Däremot har jag skrivit en egen bok, där jag tydligt påpekar att självbiografiskt stoff blandats med fiktion. Vilket inte alla kolleger velat se eller acceptera. När just Monica Antonsson intervjuade mig i somras blev hon uppriktigt upprörd över att en person i min bok aldrig funnits, i verkligheten. Före publiceringen, i Allas veckotidning, fick jag läsa – och enligt Antonsson var det helt okej om jag skrev till det jag ville. Det brukade hon tillåta.
På Neo-seminariet talade Sydsvenskans Andreas Ekström om nyhetsvärdering – och slöhet. Att om vi journalister inte är först med en nyhet orkar vi inte lägga ner arbete på att komma tvåa.
Det är också enklare att sitta vid ett skrivbord än att ge sig ut i verkligheten. Åtminstone om man ska träffa småstadsmänniskor utan makt och anseende.
Innan vi skruvar upp debattläget ännu mer, eller kastar fler stenar, oavsett riktning, kan vi kanske enas om lite svalkande sans och balans.
Själv måste jag omedelbart göra avbön, säga att den kolumn som utlovats – enligt puffen på vår sista nyhetssida i går – kommer först nästa vecka. Bara så ni vet.
