Hela tiden har funnits ett mysterium, en paradox, i hjärtat av de spektakulära, mödosamma och dyrbara ambitionerna att förstå våra gener, vår arvsmassa, vårt DNA.

Hur kan det komma sig att sådär 98 procent av arvsmassan inne i alla våra celler inte tycks ha någon uppgift, klassat som skräp-DNA till synes utan funktion och utan betydelse. Varför skulle naturen behålla stora mängder DNA som inte behövs?

En del har hävdat att detta måste vara osannolikt: det är självklart att alla delar av DNA spelar någon slags roll annars skulle det inte finnas kvar.

Men ingen har vetat egentligen. Förrän nu. Onsdagen den femte september 2012 – i går - publicerades i fyra internationellt renommerade vetenskapliga tidskrifter – av dem de absolut världsledande Nature och Science – inte mindre 32 forskningsrapporter om detta tidigare okända skräp-DNA. En synnerligen unik manifestation i forskningshistorien.

Och budskapet i denna gigantiska informationsmassa är att skräp-DNA – de till synes overksamma delarna av DNA – visst har en stor och viktig betydelse. Åtminstone 80 procent är aktivt med att styra generna, koppla av och på deras aktivitet och reglera deras produktion av för oss livsviktiga proteiner (äggviteämnen).

Skräp-DNA fungerar i själva verket som en massiv kontrollpanel i ett ytterst komplicerat system som omfattar miljontals kopplingar och kopplingsstationer som i sin tur styr genernas aktivitet. Funktioner som styr våra liv, våra beteenden och inte minst våra sjukdomar.

– Denna enorma kunskapsmassa ger nytt underlag för fortsatt forskning, men samtidigt komplicerar bilden avsevärt, kommenterar professor Gunnar von Heijne vid Stockholms universitet.

För att förstå uppståndelsen just nu krävs en bakgrund. För elva år sedan 2001 avslutades det uppmärksammade megaprojektet Hugo bland annat i världsomspännande TV-sändningar med dåvarande USA-presidenten Bill Clinton och Storbritanniens premiärminister Tony Blair. Hugo skulle kartlägga våra gener i arvsmassan, vilket också skedde om än kanske inte så grundligt som pr-bilden föresvävade.

Hugo visade dock att människans arvsmassa - DNA- också kallat genom - i all våra celler innehåller drygt tre miljarder baspar – de minsta beståndsdelarna. Men bara ungefär två procent av dessa baspar utgörs av aktiva proteinproducerande gener – totalt cirka 20 000. Resten av DNA (merparten) var alltså tyst, skräp som intet gjorde.

Det var här som nästa megaprojekt tog fart. Det fick namnet Encode, ett mastodoniskt samarbete mellan världens ledande genforskarlaboratorier (44 sammanlagt) för att försöka ta reda på vad som hände i de 98 procenten av DNA som inte utgjordes av aktiva gener.

Detta megaprojekt – som ofta kritiserats av utomstående främst för de enorma kostnaderna- startade 2005 och 2007 kom en tidig rapport som antydde dagens fynd: att skräp-DNA nog inte är något skräp.

Därefter utvidgades detta gigantiska projekt där över 400 ledande genforskare vid över 40 laboratorier – främst i USA och Storbritannien – jagat fakta om de delar av DNA som inte har aktiva gener.

De har använt sig av över hundra cellinjer som finns tillgängliga för forskning, det vill säga celler som förökar sig i laboratorier och som kommer från olika delar av kroppen till exempel njurar, lever, hjärta. Dessa celler har analyserats med de modernaste genteknologiska teknikerna – ett tiotal – för att försöka fastställa DNA-aktivitet.

Det är den synnerligen mödosam och komplicerad kartläggning under fem år som samlats i en gigantisk databas som nu görs tillgänglig för alla i och med publiceringarna idag.

I sin PR-rapportering kallar Encode-folket databasen för den mänskliga uppslagsboken (encyklopedin). Den som kan ge svaren på våra metafysiska grundläggande frågor.

Men sanningen är att den totala sanningen ännu inte finns där, det är bara de första stapplande stegen som tagits.