Bara Tage Erlander har under efterkrigstiden lett en majoritetsregering längre än Fredrik Reinfeldt, som 2006 fick förmånen att börja med fyra år på säker parlamentarisk mark.

Det blev en hårdhänt omställning när väljarna i höstas valde in ett åttonde parti som tungan på vågen i riksdagen. Det finns inga konstitutionella gränser för hur många riksdagsvoteringar en regering kan förlora. I stället finns det förstås politiska smärtgränser, som handlar om att regeringen måste kunna genomföra kärnan i sitt politiska program.

Och minoritetsregeringens handlingsfrihet har begränsats på några ideologiskt tunga om-råden.

EU-politiken

”Sverige ska tillhöra kärnan i det europeiska samarbetet” har alliansregeringen upprepat i sina regeringsförklaringar sedan 2006. Men så här sa statsminister Fredrik Reinfeldt i riksdagen i mitten av mars, om ett svenskt deltagande i euro-pakten:

”Vi kommer inte att kunna agera med mindre än att vi har stöd i riksdagen”.

Något sådant stöd har inte dykt upp, och Sverige står utanför. Dessutom vill de rödgröna och SD riva upp Lex Laval, vilket ur EU-vänners synvinkel innebär inskränkningar i den fria rörligheten för arbetskraft.

Ägandet

I mars stoppade de rödgröna och SD också regeringens planer på försäljning av innehav i bolag som Telia Sonera och SBAB. Det är framför allt ett ideologiskt bakslag: det är inte borgerlig politik att staten äger den typen av bolag.

Arbetslinjen

Mindre press på arbetslösa att söka jobb, ändringar i fas 3 för långtidsarbetslösa och gene- rösare a-kassa för deltidsarbetslösa. De här nederlagen vidrör verkligen regeringens politiska livsnerv: arbetslinjen.

Ingen – inte oppositionen heller – hävdar att regeringen borde avgå till följd av nederlagen. Men en effekt av det parlamentariska läget blir att det som sticker ut ideologiskt skalas bort. Det blir lite mer pragmatisk ”mitten- politik” som inte utmanar breda väljargrupper.

Det är hittills ett ganska litet problem för Moderaterna. Ideologiska offer anpassade efter opinionen är ju själva affärsidén för de nya Moderaterna, och alla kan se att den har fungerat. Enligt vad Fredrik Reinfeldt sade i SvD i går hade regeringen inga stora planer på att minska det statliga ägandet. Vad gör väl då ett nederlag i riksdagen?

Det är i stället de tre krympande borgerliga partierna som löper risker när det ideologiska svängrummet minskar. De gamla mittenpartierna Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna behöver på alla sätt profilera sig politiskt för att överleva.

Det finns en strategisk spänning i regeringen mellan de som inte vill ta ut svängarna politiskt, och de som vill. Och det parlamentariska läget missgynnar de senare.