Kolumn
NEW YORK
Amerikanska väljare får kanske de politiker de förtjänar, men framför allt får några de ledare som de betalar för. Vid den här tiden på året tycks varje socialt tillfälle innehålla en chans att skriva ut en check till någon kandidat. Varje bidrag förs sedan in i offentliga register, enligt lag. Men i ett nytt kapitel av hur en president kan köpas går det numera att donera pengar helt anonymt.
Utöver flygplansbränsle, suddgummin och annat som behövs för att driva en kampanj, så försöker kandidaterna att förgöra varandra med dyr tevereklam. Ju mer desto bättre är principen i de delstater där valet avgörs. Varje val är ”det dyraste någonsin”. Så även i år, där obegränsade bidrag från företag och rika privatpersoner skapat så kallade super-PACS. Det är en organisation (political action committee) för att stödja en politisk kandidat, med mer pengar och färre restriktioner än förr. Ett litet knussel har dock varit att avsändaren fortfarande registreras. Allmänheten har därför fått veta vilken snabbmatskedja som ogillar att homosexuella skulle få gifta sig, eller vilken Las Vegas-miljardär som hoppas utkräva en ambassadörspost, eller lite gynnsam lagstiftning, i ett senare skede.
Ett ännu mer populärt sätt för industrier och privatpersoner att styra valet är därför i år det som har kommit att kallas för ”dark money”. Pengarna är mörka för att de är näst intill omöjliga att spåra. Lyssna på det här, som faktiskt är helt lagligt: en särskild sorts välgörenhetsorganisationer hade i augusti redan gjort av med drygt tio miljoner dollar mer på tevereklam för någon av kandidaterna, än alla super-PACS tillsammans. Främst stöds den republikanska sidan. Dessa organisationer, som inte behöver betala någon skatt, kan ta emot bidrag från vem som helst, helt anonymt, och sedan stödja en kandidats kampanj. Den som har gett till denna välgörenhet får också dra av pengarna i sin deklaration.
Så vad gör då en klurig man som Karl Rove till exempel? Jo, han startar en egen välgörenhetsorganisation, som ska verka för samhällets bästa, där pengar kan flyta in och ut helt obehindrat, helt skattefritt, och utan insyn. Adressen kan till och med vara densamma som för en super-PAC, och de kan dela på pennor och block och personal. Bidragsgivarna älskar det, och ett domstolsbeslut i förra veckan bekräftade att allt ska förbli anonymt.
Vad är då problemet med det, kan man fråga sig, i en kampanj där allt möjligt utöver politik också spelar roll. Jo, utrymmet för manipulation av väljare blir ännu större. En organisation kan säga sig verka för ett religiöst eller samhälleligt syfte, men sedan stödja något helt annat. Framför allt ökar det risken för korruption, eftersom organisationerna vet vem de ger till. Kandidaten vet också vem som investerar i kampanjen och väntar sig något i gentjänst. De enda som inte har en aning om vilka ekonomiska intressen och avtal som finns mellan de två är väljarna. Ännu ett litet skutt längre bort från själva idén med demokrati.
