”Jag fick aldrig frågan.” När SvD i höstas intervjuade Jonas Sjöstedt på ett tåg genom Norrlands inland berättade han om läget när Vänsterpartiet 2004 skulle välja en ny partiledare efter Gudrun Schyman. Som han minns det fick han och den tillfälliga ordföranden Ulla Hoffmann flest nomineringar i partistyrelsen. Men ”man tillsatte en valkommitté som valde att aldrig fråga mig om jag ville kandidera. Jag fick aldrig frågan”.

Men som Jonas Sjöstedt själv konstaterade: hans motståndare var starkast ”och avgick med segern”. Under ytan fanns en djup konflikt i partiet och Sjöstedt tror att han hade fått det svårt för om han hade blivit partiledare 2004.

I stället blev det en motståndare, kommunisten, Lars Ohly som valdes. De första åren under hans ledarskap var partiet djupt splittrat, mindes han vid gårdagens presskonferens efter det att han hade hållit sitt tal. En handfull så kallade förnyare lämnade partiet, andra som Södertäljes Staffan Norberg och Fagerstas Stig Henriksson övervintrade.

Men efter de första turbulenta åren så har Lars Ohly, som efter några år övergav etiketten kommunist, lappat ihop partiet. Det har blivit högre i tak. ”Det interna klimatet är hästlängder från vad det var då”, recenserar Jonas Sjöstedt själv dagsläget.

En viktig positionsförflyttning är synen på regeringsmakten. Partivänsterns självbild är inte längre att partiet ska stå i ständig opposition. Nu eftersträvar hela partiet ett reellt inflytande.

Genom att samla partiet har Lars Ohly - frivilligt eller ofrivilligt - bäddat för Jonas Sjöstedts revansch.

Den här gången fick Jonas Sjöstedt frågan.

Och de kongressombud som argumenterade för honom hade inte nog med ord i vokabulären för allt de ville säga om honom. Förväntningarna på den nyvalde Vänsterledaren kan inte beskrivas som annat än skyhöga.