Vid något celebert utländskt besök för drygt trettio år sedan var jag inbjuden till en middag på Utrikesdepartementet. Det var i spritrestriktionens tid, utan cognac till kaffet, bara Campari, om jag minns rätt. Åtminstone minns jag hur Svenska Dagbladets insiktsfulle utrikeschef Per Forslind då lärde mig en yrkeshemlighet.

- Du måste förstå varför dom bjuder in sådana som dig och mig, sade han. Annars blir det inget honnörsbord.

Pelles kommentar dök upp i minnet när jag oväntat inbjöds att möta Sveriges ambassadörer i Europa. Smickrad och dumdristig accepterade jag. Men situationen var egentligen komisk. Vad skulle jag, en utgående årsmodell på väg ur trafik kunna bidra med? En som lever i ett fiskeläge på Österlen, fjärran från den internationella parkett i Maktens palats som ambassadörerna glider omkring på.

Efter hemkomsten från Bryssel har jag visserligen hållit otaliga föredrag om den europeiska krisen. Men det har handlat om att ge en folkbildande grundkurs om Europa. Och jag har märkt att det fortfarande drygt 20 år efter Sveriges medlemsansökan finns behov av en sådan. Så har jag kunnat hoppa omkring på mina käpphästar och kompletterat med några aktuella läsefrukter från internationell press.

Men Sveriges högsta diplomatiska företrädare i Europa behöver ingen grundkurs. Och rapporteringen i den internationella kvalitetspressen läser de dagligen.

Följaktligen krävdes ett annorlunda upplägg. Ingen historisk utläggning om krisens framväxt. Bara en koncis diagnos och en provocerande spekulation om framtiden. Det borde räcka som grund för ett meningsutbyte.

Min diagnos kan sammanfattas i några få påståenden.

Krisen handlar idag mer om politik än om pengar. Den fragmenterar Europa, inte bara politiskt, inte bara i nord-syd, inte bara i väst-öst. Även gemenskapens ekonomiska fundament verkar erodera.

Det saknas inte bara strategiska mekanismer för krishantering. Det saknas framför allt gemensamma framtidsperspektiv.

Jag tror det blir en extremt intensiv höst. Det väntar svåra prövningar och viktiga kontroversiella initiativ, som förslaget till en överstatlig finansinspektion om tio dagar.

Samtidigt drar både regering och opposition i Tyskland igång långtgående krav på en ny översyn av EU:s uppbyggnad. Allt medan den brittiska regeringen grubblar över sitt fortsatta förhållande till EU, den nya franska ledningen vacklar mellan ja och nej, i Italien lurar Silvio Berlusconi i kulissen och Spanien tycks implodera.

Ännu en uppslitande konstitutionell debatt inom EU? Spåren förskräcker. Men skulle den någonsin kunna vara mer motiverad än just nu när villrådigheten är som störst? När annars?

Från min utsiktspost i Norrekås uppfattar jag inga signaler från den svenska regeringen i denna framtidsdiskussion. Vill den ingenting?

Kanske var baktanken med inbjudan att denna obekväma fråga skulle lyftas fram av mig, en ansvarslös pensionär?