– Men snälla, du måste ju ha känt av att människor ser på dig på ett annat sätt för att du inte är svensk eller från överklass. Du har ju skrivit en bok om hur det är att vara kvinna i din kultur i Turkiet. Där beskriver du ingående alla tillstånd som offer. Menar du nu att du aldrig känt dig utsatt eller särbehandlad för att du är invandrare, kvinna och kurd från arbetarklassen? Hon såg på mig uppläxande.

Det är något som provocerar andra när jag säger att jag inte kan identifiera mig med en offerbild. Invandrare, kurder, kvinnor, arbetarklass – alla representanter tar illa vid. Det är som om att jag tar ifrån dem rätten att hävda deras utsatthet när jag säger att jag inte känner mig som ett offer. De flesta människor är på ett eller annat sätt utsatt. Mer eller mindre. Det finns alltid någon under och över i den sociala hierarkiska trappan som utgör vårt samhälle. Att i vissa sammanhang eller tillfällen känna sig utsatt är för mig inte detsamma som att känna sig som ett offer. Offerrollen är en mental inställning som är statisk och konstant. Att acceptera en offerroll är att ge upp. Den egna kraften blir underordnad förnimmelser och stunder av utsattheten. Jag har träffat människor som tillsynes verkar vara privilegierade men som skapar sig det som jag kallar ”egna gyllene burar”.

Jag försökte förklara.
– I Sverige kan jag välja ramar för mitt liv och hur jag ska möta andra människor. Här är individen är den minsta beståndsdelen i samhället. Det finns många möjligheter att göra motstånd mot det som skapar utsatthet. Hon såg tveksamt på mig.

Många som känner sig utsatta verkar förringa den egna förmågan att skapa egna ramar.
Ett exempel är klassdiskussionen som med jämna cykler kommer upp till ytan. En diskussion där alla klasser är beroende av att de andra accepterar sin plats i hierarkin för att samtalet ska pågå.
Om någon rycker på axlarna och går sin väg från kontexten faller allt samman likt ett korthus.
Så är det även med hela invandrardiskussionen.
De flesta människor behöver ett kollektiv att ta avstamp ifrån och argumentera emot. På så sätt får de ett samanhang och en tydligare mening med den egna existensen. Få orkar eller vågar vara sanna individer som även möter andra som sådana. Vad ett liberalt samhälle behöver är inte fler som bekräftar utsattheten och uppmuntrar offeridentiteten. Vi behöver lyfta fram individen och uppmuntra människans egen kraft och förmåga att skapa sina egna handlingsutrymmen.

Tekoppen i min hand värmde. Jag tittade tillbaka med ett leende och fortsatte,
– Jag ser vad vissa människor vill försöka att säga och göra när de vill hävda sig själva. Dessa människor är inte värda min energi. Jag har helt enkelt inte tid eller lust att landa i den olustkänsla som utsatthet skapar. Det känns mer konstruktivt att omge mig med människor och vistas i sammanhang där jag ses först och främst som människa. Inte bara som kvinna, invandrare och kurd som är född i ett lerhus.