StockholmDen blodfläckade skogsstigen i den intensiva försommargrönskan. Fågelkvittret. Stillheten. Overklighetskänslan. Illamåendet som kom över mig vid insikten om den ofattbara döden där mitt i småstadsidyllen bara några timmar tidigare.
Tysta och sammanbitna hade vi färdats i bilen de 30 milen från Stockholm, fotograf Ingvar Svensson och jag.
Samtalet från nyhetsredaktionen tidigt på lördagsmorgonen skakade om. Ett av de värsta dåden i svensk kriminalhistoria, talades det om. Nu skulle vi konfronteras med verkligheten. Hur närmar man sig människor i total chock? Hur finner man ord för att skildra det ofattbara?
Besöket på brottsplatsen var första steget. Som i ett töcken av sorg rörde sig falubor i alla åldrar runt platserna där döden mött sju unga människor. Skogsstigen där de fem kvinnorna sköts ihjäl på väg hem från restaurang Garbo, gatan där cyklisten och den manliga väktaren sköts ned en stund senare.
Överallt blommor och handskrivna kort; "Jag kände er inte och trodde inte att en sådan här sak skulle
påverka mig. Ändå känns det som om det vore familjemedlemmar som gått bort", stod det på ett av korten som uttryckte vad många kände den där dagen.
Var jag än befann mig i staden var samtalsämnet det samma. Hur kunde gärningsmannen som beskrivs som ett favoritbefäl begå denna bestialiska handling? Fanns det något vi kunde ha gjort för att stoppa det?
Frågan hänger fortfarande i luften - tio år senare.
