Odell: ”Polisen började med våldet”

Förhöret med Anna Odell inleds med att hon själv ger sin bild av händelserna på Liljeholmsbron och Sankt Görans sjukhus den 21 januari. "Jag ville lyfta fram det här för att det är viktigt".

– Jag vill visa hur omhändertagandet ser ut av en människa som redan är i en skräcksituation.

Det säger Anna Odell som förklaring till att hon spelade psyskisk sjuk som del i ett konstprojekt. Hon berättar att hon ville visa det bemötande hon fått av psykiatrin, och berättar att hon ringt till psykakuter och berättat om projektet.

– De ville sjukförklara mig bara för det, säger hon.

Själv ser hon rollen som konstnär som en möjlighet att visa för allmänheten vad som händer inom psykiatrin.

– Jag vill inte förändra psykiatrin, utan allmänheten får tänka och tycka själv, säger hon.

Anna Odell fortsätter att berätta om sin version av händelserna den 21 januari.

Efter att flera personer gått förbi och inte brytt sig om Anna Odell stannar till slut tre personer för att hjälpa henne. "Jag tycker de agerade väldigt fint", säger Odell i förhöret.

Enligt åklagaren har Anna Odell spottat på polisen. Själv berättar Odell att hon spottade i vattnet för att låtsas som att hon blivit förgiftad.

Efter ett tag kommer polisen till platsen.

– Polisen griper tag i min arm och jag säger då att jag vill gå därifrån, berättar hon och fortsätter:

– Polisen började med våldet. Jag besvarade det med vad man som psykisk sjuk känner i en sådan situation.

Anna Odell berättar att hon pratat med två av de tre privatpersoner som försökte stoppa henne. Hon säger att de inte känner sig kränkta av att ha blivit inblandade.

– Däremot tycker de att det är konstigt att polisen aldrig frågade dem om vad som hände. De upplevde aldrig att jag var på väg att hoppa. Men de såg en person som var tunt klädd och behövde hjälp, säger Odell.

Inne i polisbilen låg Odell på mage i baksätet med en polisman över sig, berättar hon.

– Han sade till och från: lugna ner dig, vi ska ta dig till sjukhus där du kan få hjälp.

Efter en kortare paus fortsätter förhöret med Anna Odell. Hon berättar att hon kränger i polisbilen för att hon spelar att hon känner skräck.

– Det handlar inte om att jävlas med polisen eller sätta dit någon, varken polis eller psykiatri. Jag vill öppna upp en diskussion, säger hon.

Polisbilen stannar utanför polisintaget vid Sankt Görans psykakut, berättar Odell.

– Fyra poliser lyfter ut mig ur bilen. Jag fortsätter göra motstånd, säger hon.

Förutom de fyra poliserna hjälper också fem vårdare till. Inom någon minut efter att Odell lämnat polisbilen är hon lagt i bältessängen, säger hon.

– Jag reagerar mot att det påståtts att jag slagits. Det skulle vara svårt med tanke på att jag har handfängsel och det är nio personer som bär mig, säger hon och fortsätter:

– De lägger mig i bältessängen och börjar spänna fast mig. Först benen, sedan midjan och sedan händerna över huvudet, mot sänggaveln. Sedan lämnar de mig och jag fortsätter skrika.

Enligt Anna Odell har hon heller inte skrämt andra patienter. Dels såg hon inga andra patienter, dels uppger hon att det inte brukar vara särskilt många patienter i den här delen av byggnaden.

– Om det har hörts genom väggarna är jag väl inte den första som skriker. I så fall är väl det ett problem i sig, säger hon.

Efter en stund kommer vårdpersonal in till henne. En av läkarna har en spruta, berättar Odell.

– Jag blir väldigt rädd. Jag skrek: "försöker ni ta livet av mig", förklarar hon.

Trots det får hon sprutan, säger hon. Men hon märker inte någon effekt, och efter en stund får hon ytterligare två sprutor.

– Jag tycker det tar långt tid innan jag börjar känna något, men det är svårt med tidsperspektiven, säger hon.

Till slut släpper vårdpersonalen på den ena armen och spänner istället fast den i midjehöjd, berättar hon.

Anna Odell berättar att hon spottade två gånger inne på sjukhuset. Däremot tillbakavisar hon att skulle ha bitit någon – domaren säger då att det inte spelar någon roll eftersom hon inte är åtalad för det.

Anna Odell fortsätter berätta om timmarna på sjukhuset. Hon säger att hon börjar "känna sig groggy" av sprutorna och att vårdpersonalen rullar hennes säng till ett nytt rum. Där slipper hon bältesspänning och får två tabletter.

– Men jag ville inte ta dem. När de inte såg tog jag ur dom ur munnen och stoppade innanför strumpbyxan.

Odell berättar att hon börjar småprata med sig själv, går runt i rummet, går till badrummet för att dricka och ber om att få en penna för att kunna minnas numret till hennes bror.

– Ingen vill ge mig en penna. Jag fortsätter att gå runt och fråga, och till slut får jag hjälp. Sedan säger jag att jag vill ringa min bror, säger Odell.

Anna Odell lyckas få tag i sin bror och ber honom att komma till Sankt Görans psykakut. Det här ska ha varit uppgjort på förhand. Också sjukhuset ringer till brodern och ber honom komma.

Tillsammans med brodern förklarar Anna Odell för vårdpersonalen att det hela handlar om ett konstprojekt.

– Överläkaren talar till mig som om jag vore en treåring. Sedan slänger de ut oss och är skitförbannade, berättar Odell.

Anna Odell lägger fram sin berättelse i saklig ton. Hon tar då och då hjälp av stödord i ett block framför sig. Hon fortsätter att berätta att hon aldrig skulle ha genomfört projektet om hon trodde att hon kunde bli åtalad för det.

Tidigare under dagen spelade försvarsadvokaten Claes Borgström upp en inspelad intervju som Odell gjorde med en advokat. I den säger advokaten att hon inte kan bli åtalad för falskt larm och hennes projekt inte innebär något brott.

– Jag tog honom på orden, säger Odell.

Åklagaren börjar med att fråga hur Odell kom i kontakt med advokaten. Hon får också frågor om hur länge hon talade med advokaten. Odell svarar att de pratade ungefär en halvtimme och att hon lade fram sin projektbeskrivning.

Åklagaren säger också att flera personer uppfattat henne som en fara för sig själv och andra. Odell svarar att hon aldrig velat skada någon annan.

– Kommer man till en psykmottagning borde de väl känna till hur en människa är, säger hon och fortsätter:

– Om de nu tycker det är så jobbigt att lägga någon i bältesspänning, varför släppte de inte mig när de var så många personer?

Var det omotiverat att lägga dig i bältesspänning? frågar åklagaren.

– Ja, jag tycker man ska försöka prata med personen först, och inte pang bom spänna fast någon.

Du har berättat att folk lade sig över dig när du skulle mediciernas. Varför tror du de gjorde det? frågar åklagaren.

– Jag försökte ju ta mig loss. De lade sig över mig för att jag skulle vara still, säger Odell.

Åklagaren frågar också om polisens agerande på Liljeholmsbron. Odell säger att hon tycker de borde ha pratat med henne innan de började föra in i polisbilen.

Men de fick ju inte kontakt med dig? säger åklagaren.

– De kunde ju i alla fall ha försökt, säger Odell.

Tycker du att du har lyckats genomlysa psykiatrin?

– Ja, det tycker jag. Men jag säger ju inte att det alltid är så. Jag tycker jag har lyckats visa på något som är komplicerat och behöver diskuteras.

Åklagaren frågar också om Anna Odell själv blev skadad.

– Ja, jag har skrapsår på armbågarna. Fingrarna blev blodiga, säger Odell.

Som sista fråga undrar åklagaren om inte Anna Odell redan innan kände till vad ett vårddygn kostade. "Det slog bara fel på någon tusenlapp väl?" säger åklagaren. Odell svarar ja.

Åklagarens förhör med Anna Odell är över. Försvarsadvokat Claes Borgström tar över.

Han frågar bland annat om vad som hände när Odell kom med polisbilen till Sankt Görans psykakut. Borgström vill veta detaljer om vad som hände med bältessängen. "De bär dig rakt in och lägger dig i bältessängen?" undrar Borgström.

– Ja, svarar Odell.

Hur lång tid tar det innan du är fastspänd? frågar Borgström.

– Fem minuter kanske, men det tar bara sekunder innan jag ligger på sängen.

Det är min nästa fråga, hur lång tid tog det innan du låg på sängen? säger Borgström.

– Ja, kanske en minut.

Gav de dig något annat alternativ än att lägga dig på sängen? frågar Borgström.

– Nej, svarar Odell.

Claes Borgström frågar också om vad Odell tagit reda på i förväg om eventuella brott. Innan hon genomförde projektet var Odell rädd för att bli åtalad, svarar hon.

– Jag är säker på att jag hade avstått. Jag kanske hade fortsatt att undersöka om det gick att göra på något annat sätt, men jag skulle inte ha gjort det om det var brottsligt, säger hon.

Under förmiddagen har både åklagaren och försvarsadvokaten Claes Borgström hållit sina sakframställan.

Två olika bilder ges: Odell nekar, medan åklagaren hävdar att hon orsakat ekonomisk skada när hon spelade psykisk sjuk och självmordsbenägen. Dessutom anser åklagaren att Odell gjort våldsamt motstånd mot både polis och vårdpersonal.

– Hon har förberett det här väl, säger åklagaren under rättegången och målar upp händelsförloppet.

Anna Odell ska den 21 januari på Liljeholmsbron ha spelat psykisk sjuk. Allmänheten uppmärksammade dock henne och försökte stoppa henne.

– Hon småpratade med sig själv, kastade sin jacka och sina skor, säger åklagaren och fortsätter:

– Anna Odell är väldigt lättklädd, tunt linne, kort kjol och strumpbyxor.

Två civila poliser kommer först till platsen. Enligt åklagaren ska Anna Odell då direkt ha gjort våldsamt motstånd. Även när fler poliser anländer till platser försöker Odell slita sig, säger åklagaren.

– Odell gör hela tiden motstånd. När hon ska föras in i polisbilen lyckas hon på något sätt få upp benen på taket.

– Till slut lyckas dock poliserna få in Anna Odell i polisbilen. Enligt åklagaren tvingas en polisman ligga över henne för att få henne lugn. Framme vid Sankt Görans psykakut fortsätter motståndet, säger åklagaren.

– En annan polispatrull biträder och vid något tillfälle är det 5-6 polismän som försöker få in henne på psykakuten. Personalen på akuten märker att det är oroligt utanför ansluter, säger han och fortsätter:

– Anna Odell är inte kontaktbar, eller spelar inte kontaktbar.

Enligt åklagaren led Sankt Görans sjukhus ekonomisk skada av Anna Odells beteende. Sjukhuset kräver drygt 12 000 kronor i ersättning. Det ska vara ett schablonbelopp som sjukhuset tar av bland utländska medborgare och turister som behöver vård i Sverige.

Däremot behövde sjukhuset inte kalla in extra personal, säger åklagaren när domaren frågar.

– Ganska snabbt beslutas om bältesläggning. Åtta personer, polis och vårdpersonal, hjälper till, säger åklagaren och fortsätter:

– Läkare är snabbt på plats och uppfattar henne som psykotisk och tvångsmedicineras henne med stesolid. Någon timme senare injiceras hon med stesolid en gång till.

Medicineringen får Anna Odell att somna. Hon vaknar tidigt nästa morgon, och ringer då till sin bror. Han kommer till sjukhuset och förklarar att det hela handlar om ett konstprojekt.

– Det här orsakar stor ilska från personalen, säger åklagaren.

Försvarsadvokaten Claes Borgström väljer att spela upp den film som spelades in under händelsen på Liljeholmsbron. Filmen visar hur Anna Odell försöker ta sig loss från poliserna och skriker ”släpp mig”. Enligt försvaret erkänner Anna Odell de faktiska händelserna men menar att det inte handlar om våldsamt motstånd.

– Det handlar om en rutinåtgård från polisen. Det finns inga tendenser eller försök till våld mot tjänsteman, och det har man heller inte åtalat henne för, säger Borgström och fortsätter:

– Händelsen ägde rum den 21 januari, anmälan kom 26 januari.

Försvaret tillbakavisar också åtalet om falskt larm – ”hon larmade ju inte själv”, säger han. Dessutom säger Borgström nej till kravet på skadestånd.

Efter förhöret med Anna Odell hörs en av de polismän som var på plats på Liljeholmsbron. Åklagaren ber honom berätta vad som hände i bilen på väg till psykakuten vid Sankt Göran och när de kom fram.

– Framme vid Sankt Göran är vi fyra poliser som kämpar på ganska bra, säger polismannen och fortsätter:

– Hon står på hälarna när vi försöker ta in henne i ett rum. Hon ville inte in där och spjärnar emot med fötterna.

I rummet finns det enligt polismannen mellan fem och åtta personer. Redan då hade beslutet om bältessäng tagits, uppger han.

– Vi försöker få ner henne i sängen och lämnar sedan sjukhuset, säger polismannen.

Polismannen bekräftar Anna Odells bild att sjukhuset direkt bestämde sig för bältesläggning. Han berättar att vårdpersonalen väntade med sängen när polisen kom dit. Enligt polismannen beror det på det motstånd Anna Odell gjorde.

Kan du berätta vad för slags motstånd? frågar åklagaren.

– Hon kränger med kroppen, säger polismannen.

Fick du kontakt med henne? frågar åklagaren.

– Nej, överhuvudtaget inte. Jag var första polisen som fick tag i henne och hon ville inte ha med oss att göra överhuvudtaget, säger polismannen.

Polisen får också frågan om handfängsel. Han berättar att ett alternativ hade varit pepparspray, men att man inte ville använda det om det handlar om en psykisk sjuk person.

Försvarsadvokaten Claes Borgström tar över förhöret. Han vill veta med om vad som hände vid psykakuten. "Hon var som en hoprullad matta", säger polisen och berättar återigen hur Odell försöker spjärna emot.

Försöker hon göra någon person illa? frågar Borgström.

– Inte under tiden jag är med, svarar polisen.

Du sade att man på Sankt Göran redan bestämt sig för bältesläggning?

– Inte innan vi kom dit, eftersom de inte visste att vi var på väg. Men när vi kom fram började de förbereda sig, svarar polismannen.

Ytterligare en polisman som var på plats hörs i rättegången mot Anna Odell. Han berättar att Odell i polisbilen "var så pass våldsam att vi var tvungna att lägga henne ner i polisbilen".

– Odell var belagd med handfängsel, vilket underlättade en del. Men hon sparkade med sina ben för att försöka ta sig loss, antar jag. Hon skrek också svordomar, säger polismannen.

Också den här polismannen berättar om vad som hände vid Sankt Görans psykakut. "Det var mycket turbulent", berättar han.

– Hon lades i bältessäng. Det tog ganska lång tid att få på bältena eftersom hon gjorde motstånd, säger polisen och preciserar sedan att det tog ett par minuter.

På åklagarens fråga berättar polismannen att han försökte lugna ner Anna Odell, utan att lyckas.

– Vi bär ut henne ur bilen, och hennes ben släpar ibland i marken, berättar polismannen.

Försvarsadvokaten Claes Borgström undrar om det gjordes någon anmälan om våldsamt motstånd direkt efter händelsen.

– Jag vet att det skrevs en anmälan, men jag vet inte om det var direkt efteråt eller senare, säger polisen.

Jag har en anmälan som skrevs 26 januari. Varför skrevs den först då? frågar Borgström.

- Jag vet inte, svarar polismannen.