Nytt sabotage mot verket

Den israeliska ambassadören Zvi Masel, Historiska museets chef Kristian Berg och konstnären Dror Feiler i en häftig ordväxling på scenen innan ambassadören på Bergs uppmaning fick lämna byggnaden sedan han vandaliserat installationen ”Snövit och sanningens vansinne”.

Båten lyftes snabbt bort av konstnären bakom installationen, Dror Feiler. Han skrynklade också demonstrativt ihop bilden.
- Du är en människa med benägenhet till diktatoriska handlingar, skrek Feiler till aktivisten Dmitri Vasserman från Vitryssland.

Därefter utbröt en häftig diskussion parterna emellan om den konstnärliga friheten där konstverkets innebörd ifrågasattes.
Vasserman menade att installationen, där den palestinska självmordsbomberskan Hanadi Jaradats bild flyter omkring på en båt, var en ensidig hyllning till självmordsaktivisten medan konstnärerna bakom verket förnekar att detta varit deras avsikt.
Vasserman motiverade sitt agerande med att han ville få svenskarna att förstå det nationella trauma självmordsbombandet innebär för det israeliska folket.
- Enda sättet att få svenskarna att förstå är att överföra situationen på svenska förhållanden, nämligen mordet på Anna Lindh, säger han.

Han betonar att han inte ville förstöra installationen, bara "komplettera" den och förnekar att han skulle tillhöra någon aktivistgrupp.
Efter att ha läst om den israeliska ambassadörens agerande i gårdagens tidning begav han sig till museet tillsammans med sin fru på lördagseftermiddagen.
- Svenskar och andra européer vet allt om förövarna, men inget om offren. Jag ville ge alla en tankeställare, säger han.

De bägge konstnärerna bakom verket är Dror Feiler och hans hustru Gunilla Sköld Feiler. Han är född i Israel och uppvuxen på en kibbutz, och kom till Sverige som 22-åring efter att han hade gjort israelisk militärtjänst. Här har han gjort sig känd som provokatör i många sammanhang, och även i Israel har han väckt viss uppmärksamhet, men till den här nivån har inga provokationer hittills nått.

Gunilla Sköld Feiler sitter hemma med en telefon där samtal från hela världen står på kö. Hon är ganska chockad över reaktionerna.
- Jag har absolut inte varit ute efter att provocera - det är helt mot min karaktär, säger hon.
- Vi har tydligen brutit ett tabu som jag inte kunde ana att det var så starkt. Att en person missförstår vad man vill ha sagt med ett verk, det måste en konstnär alltid räkna med. Men det här handlar inte om våld utan om konsekvenserna av våld.

Hon framhåller att det inte är något svart-vitt verk, utan att de velat framhäva olika perspektiv. De har inte velat framställa självmordsbombaren som hjältinna. I utställningens text om Hanadi Jaradat, som är hämtad från israeliska tidningar, står att hon "mördade 19 oskyldiga civila".
- Det handlar om blodspillan som föder blodspillan. Det anknyter till ett stycke i Bibeln om hur blod föder blod.
Och för henne är färgerna en av grunderna till verket: Snövit beskrivs i sagan som flickan som har hy vit som snö, hår svart som ebenholts och mun röd som blod.
- Snövit är en sinnebild för den oskuldsfulla flickan, men både Snövit och styvmodern finns ju i oss alla, säger hon.

Beate Sydhoff, ständig sekreterare vid Konstakademin, tycker att konflikter i konstvärlden börjar få en alltför central roll, på ett destruktivt sätt. Själva konflikten blir det intressanta, inte vad konflikten handlar om.
- Konst är inte till för att provocera, men den blir ju en provokation genom att den gör personliga tolkningar och ställer sig vid sidan av det allmänt accepterade.
Den israeliska ambassadörens starka reaktion misstänker hon har att göra med ovana vid installationskonst:
- Den som inte är van att läsa av installationer har ofta en tendens att tolka dem alltför realistiskt. De ser installationen som verklighet. Men installationer, precis som andra konstverk, är bilder av verkligheten. De är till för att tolka verkligheten.

anna-lena.haverdahl@svd.se
bo.lofvendahl@svd.se