En nytt riksdagsparti, en försvagad regering, en förkrossad socialdemokrati. Men valåret 2010 kommer också att gå till historien för att svenskarna fick tillbaka förtroendet för sina politiker.

Svenska politiker är mycket bra på att uppfylla sina vallöften, och kanske börjar väljarna inse det. I SVT:s vallokalsundersökning tar en siffra ett mäktigt jämfotahopp: i år kände 70 procent av väljarna förtroende för politikerna, jämfört med 54 procent för fyra år sedan. Dessutom har valdeltagandet inte varit så högt sedan början av 90-talet.

Bortom de uppenbara sensationerna i årets val hände det alltså något minst lika viktigt – fler tror plötsligt på politikens möjligheter.

Det betyder inte att politikerna kan slappna av: fem av åtta riksdagspartier backade i årets val. Och även de som gick framåt måste seriöst planera för framtiden.

Vilka gamla mönster måste vi bryta för att vinna eller locka tillbaka viktiga väljargrupper? Vad måste vi göra annorlunda för att undvika det här skräckscenariet?

Inget är svårare än att förändra sig själv. Vill partierna ändå försöka är det här några löften att uttala vid tolvslaget i kväll.

Vi ska växa – med Centerns väljare och pengar

Folkpartiet backade för andra valet i rad och den FP-anknutna tankesmedjan Bertil Ohlin-institutet går i sin valanalys rakt på sak: Slå på sikt ihop Folkpartiet och det alltmer liberala Centerpartiet.

Centerns organisation på landet kompletterar Folkpartiets i städerna. Och institutet tycker att det vore bra om Centerns feta partikassa kunde förenas med Folkpartiets ”intellektuella kapital”.

Tankesmedjan anser att M och S behöver utmanas av ett ”bredare liberalt parti med tvåsiffrigt väljarstöd bakom sig”. Det är en av årets mest radikala slutsatser av valresultatet, och en mer spännande tanke än någon i FP:s egna valanalys.

Vi ska inte gå tillbaka in i ett misshandelsförhållande

Många beklagar S och MP, som tvingades samarbeta med Vänsterpartiet. Men vänd på det: Lars Ohly ville egentligen göra upp om en rödgrön regeringspolitik först efter valet, och anslöt sig till samarbetet först efter lång tvekan.

Varken MP-språkrören eller Mona Sahlin ville egentligen ha med Vänsterpartiet. Och efter valet har S och MP övergivit gemensamma uppgörelser och tävlat om att skylla valförlusten på V. Om det var svårt att skapa ett förtroendefullt rödgrönt samarbete i år, så är det ingenting mot vad det kommer att vara 2014.

Vi ska inte bara byta partiledare

I Sifos decembermätning fick Socialdemokraterna 26,9 procent. Moderaterna var dryga sju förintande procentenheter större.

Efter förra förlustvalet bytte S partiledare och siffrorna gick upp. Nu ska Mona Sahlin avgå, men siffrorna fortsätter ner. Det borde alltså vara dags att förändra politiken och två huvudlinjer står mot varandra. ”Traditionalisterna” vill återgå till en klassisk reformlinje, ”förnyarna” vill vinna tillbaka medelklassen med mittenpolitik.

Vi ska verka snälla

SD:s politik bygger i hög grad på rädsla och ilska. Rädsla för att civilisationen (den ”svenska”) är på väg mot sin undergång, och ilska mot dem som låter det hända.

Sverigdemokraterna betraktar sig som ett kampparti och brukar citera Sylvester Stallones filmboxare Rocky Balboa: ”Det handlar inte om hur hårt du slår. Det handlar om hur hårt du kan bli slagen, och fortsätta röra dig framåt”.

Men kampen i riksdagen är ­något annat. Under fyra år i riksdagsutskotten måste Sverige­demokraterna uthärda att ingen förhandlar med dem. Utan att tappa fattningen, för att i valet 2014 framstå som ansvarsfulla och seriösa.

Vi ska säga fula ord i kyrkan

KD skulle troligen inte ha kommit in i riks­dagen om inte moderatsympatisörer hade taktikröstat på partiet. De egna rösterna räckte inte, och det är förstås förödande för ett parti som säger sig tala till ”verklighetens folk”. Men så har KD-ledningen heller aldrig kunnat förklara vad man vill göra för de där verkliga människorna, ­eller vilka de är.

Partiets valanalys är en enda lång plädering för att jantepartiet KD ska stå för något. Våga bråka och utmana den egna regeringen. Men kan rolighetsministern Göran Hägglund byta personlighet?

Vi ska fortsätta att ledas av ett lyckligt och jämställt par

Det finns egentligen bara ett riktigt bra exempel på att Miljöpartiets språkrörsmodell har fungerat: Peter Eriksson och Maria Wetterstrand. I vår slutar båda och partiet måste försöka hitta ett lika samspelt par igen. Det manliga språkröret ser ut att bli underbarnet/veteranen Gustav Fridolin. Så det räcker alltså att hitta en grön kvinna som är lika fantastisk.

Vi ska visa att landet tillhör oss

Centern backade och fick mindre att säga till om i regeringen. Partiets spagat mellan liberalism och landsbygd belönades inte av väljarna.

Och kanske går det nu att skönja en diskret blinkning mot de gamla ickeurbana kärnväljarna. Partiet har fått en region- (och IT-) minister, och jordbruks­ministern Eskil Erlandsson har bytt titel och kallar sig landsbygdsminister. Räcker det som svar på skriet från landsbygden?

Vi ska inte dominera borgerligheten – vi ska dominera svensk politik

Efter valet 1998 bildade Göran Persson en socialdemokratisk minoritetsregering, med stöd av drygt 36 procent av väljarna. Enligt Sifos decembersiffra stöds Moderaterna av drygt 34 procent.

I högtidstalen hyllar förstås Fredrik Reinfeldt allianssamarbetetet, och de mindre borger­liga partierna. Men sanningen är att Moderaterna nu inte är så långt ifrån att kunna göra det S ofta har gjort: samarbeta åt höger och vänster. Enligt vissa mätningar har Moderaterna nu majoritet tillsammans med Miljöpartiet och Centern ELLER Folkpartiet.

I Sverige var det länge naturligt att S skulle regera ensamma i minoritet. Kan Moderaterna uppnå samma position? De kan i alla fall inte låta bli att drömma om det.