Nyköping Många Nyköpingsbor köade i går för att lämna en sista hälsning till Anna Lindh. Alla hade de en berättelse om hur de mött Sveriges utrikesminister bakom kundvagnen i kön på Coop Forum, i videobutiken, vid grönsaksstånden på Stora Torget på lördagen eller på pendeltågsperrongen. ”Tack för leendet på gatan” har Xandra och Josefine skrivit med blyerts på en papperslapp och lagt bredvid blommorna och kondoleansboken i Stadshuset. Anna Lindh bodde i Nyköping med sin man landshövding Bo Holmberg och två barn. Många Nyköpingsbor kände sig en smula bekanta med henne. De hade hälsat på henne på pendeln eller i varje fall fått ett leende på gatan. - Hon såg att man kände igen henne, men att man inte vågade säga något. Då log hon alltid, säger Natalie Wålander, 17 år. Hon och hennes kamrater fick ledigt från Tessinskolan efter en minnesstund i aulan. - Man känner ganska mycket vrede. Jag kan inte förstå att någon kan göra så, säger Matilda Jernberg, 17 år.
Lena Göransson kommer med sin två små pojkar till Stadshuset. I kondoleansboken tänker hon skriva ”Anna - vem ska vi nu tro på?”. - Hon var en trovärdig politiker. Det är lätt att känna hopplöshet. Det är ett påhopp på hela samhället, säger hon. Lena Göransson har sett Anna Lindh på stan ett par gånger, i kön på Coop eller stående ensam på perrongen. - Jag har blivit så glad för att vi har ett öppet samhälle där en så högt uppsatt människa kan röra sig fritt. Jag har känt mig stolt över Sverige, men det har väl varit naivt, säger hon sorgset.
Sabina Flatöy, 12 år, och Emelie Wendestam, 11 år, har varit hemma i Emelies trädgård och plockat var sin liten söt bukett med rosor, höstflox, malva och grässtrån som de ska lägga på Stadshustrappan som en hälsning till Anna Lindh. På morgonen var det samling i deras skola och rektor berättade vad som hänt. - Det var många som tog det väldigt hårt. Många började gråta jättemycket. Man tänker om det var ens egen mamma, säger Sabina Flatöy. Under den minnesstund som ordnades fylldes Stora Torget i Nyköping av ledsna och chockade människor. Det är ingen tvekan om att Nyköpingsborna varit stolta över Anna Lindh. Jan Carle, moderat oppositionsråd i Nyköping, framhåller hennes betydelse för kommunen. - Man kan inte låta bli att tycka att det är väldigt sorgligt för svensk politik. Hon skulle sannolikt ha fått en ännu mer framskjuten post bland socialdemokraterna. Det skulle ha varit av stor positiv betydelse både för socialdemokraterna och Sverige, säger han. Han beskriver henne som begåvad, vidsynt och framsynt. - Sådana personer behöver alla politiska partier, säger han. Göran Forssberg (s), kommunalråd i Nyköping, känner sorg och saknad. - Anna i Nyköping - det var en älskad och uppskattad människa som på ekorrpigga ben skyndade sig till tåget genom stan på morgonen med ryggsäcken på och som alltid hade tid att prata. Hon brydde sig i det stora och lilla, säger han. Det är ytterst sällan han såg Anna Lindh med livvakter när hon rörde sig i Nyköping. Undantaget var förstås EU:s utrikesministermöte i Nyköping då hela staden var fylld av säkerhetspersonal. - Vi lyckades genomföra ett ministermöte i Annas stil i ett öppet Nyköping som klarade sig utan kravaller. Vi såg hela Europas utrikesministrar komma promenerande genom Nyköping. Det var så Anna ville ha det och det är så vi minns henne, säger han Nu vilar en sorg över Sverige, den är blandad med rädsla och med en stigande vrede över att tragedin kunde inträffa. kolumn | Fredag 12 september Tiden stannade, än en gång stannade tiden i Sverige. Strax efter klockan nio i går morse kom beskedet att utrikesminister Anna Lindh hade avlidit, att hon varit död sedan gryningen. I onsdags eftermidag smet hon iväg från jobbet för att handla kläder med en väninna, några timmar senare var hon död. Jag sitter i en bil när meddelandet kommer. Radion direktsänder Göran Perssons presskonferens, han röst darrar till, sorg blir så mycket tydligare när man bara hör någon tala och inte distraheras av synintrycket. Statsministern uttrycker den chock och bestörtning som alla känner denna morgon. Livet stillnar, även framför några trafikljus vid Skanstull. Alldeles nyss stod EMU-folkomröstningen högst upp på alla agendor. Döden förändrar perspektiven, påminner oss om vad som finns under de politiska processerna, bakom bråken och meningsskiljaktigheterna - där finns liv, alldeles vanliga liv, sköra som såpbubblor. Anna Lindhs död påminner oss om hur tunn hinnan är, mitt i ett språng kan allt vara över. En kniv. En hjärtinfarkt. Mer behövs inte. Hur ska vi någonsin kunna förstå och acceptera denna insikt? Himlen är grå, solen kommer inte att bryta igenom på hela dagen. I stället börjar det regna, dropparna rinner som tårar längs NK:s stora fönster.
Nu vilar en sorg över Sverige, den är blandad med rädsla och med en stigande vrede över att tragedin kunde inträffa. Ännu finns inga förklaringar, inga svar eller ord som täcker våra känslor. Det enda vi kan ta till är frasen, den slitna, att det som inte fick hända nu har hänt igen. Döden passerar alla gränser. Sverige har mist sin utrikesminister, socialdemokraterna har mist sin givna statsministerkandidat, Anna Lindhs familj har drabbats av en tragedi. Många journalister har sina alldeles egna minnen av henne. Just för att hon var så öppen och så påfallande vanlig. Och hisnande spontan. Som när min telefon ringde förra sommaren efter att jag i en kolumn berättat att jag flyttat till Söder i Stockholm. En av utrikesministerns sekreterare ville veta min sommaradress. Dagen efter kom brevet, jag stod på en väg på Österlen och öppnade kuvertet. Inuti låg några handskrivna rader: ”Välkommen till Söder!!! Bra val - tycker Anna Lindh.” Vi hade träffats några få gånger och kände inte varandra privat. Men jag tror att brevet var typiskt, just för henne.
Ett andetag, längre är inte avståndet mellan presens och imperfekt. Nu talar vi om hur Anna Lindh var, vad hon gjorde, tyckte och uträttade. Nyss fanns hon, nu finns hon inte mer denna grådisiga höstdag. Men jag hör hennes skratt, det som jag bäst kommer ihåg efter intervjun som jag gjorde för några år sedan i Arvfurstens palats. Anna Lindh kröp upp i en stol, drog benen under sig, det kändes som vi satt hemma i hennes kök. Och så pratade hon, analyserade det politiska läget, diskuterade EU och det framtida EMU som hon hoppades på. Och mitt i alltihop fanns tjejen som växte upp i Hacksta utanför Enköping, med en mamma som var lärare och en pappa som var konstnär - och vapenvägrare. Vi hade en utrikesminister som höll sig på jorden. Men hon gick med så långa kliv att de snäva kjolarna sprack, på löpande band. Den där eftermiddagen på Gustav Adolfs torg var det också mamman Anna Lindh som berättade. Om sönerna, de älskade. Om sitt dåliga mamma-samvete och om kampen att åtminstone hinna hem för att natta och läsa godnattsagor. Hon sa att det, trots allt, gick att få ihop livet. Och att det var viktigt, nödvändigt, eftersom hon också älskade sitt jobb. Och jag minns att hon sa att så länge hennes söner var förbannade och ledsna på hennes långa arbetsdagar så kände hon sig lugn. - Det vore mycket värre om de inte reagerade utan förutsatte att jag skulle vara borta. Nu har det värsta hänt, Anna Lindh är borta.
