Det var drygt tiotalet anhöriga i salen när hon dog. Flickan har en stor släkt som alla ville närvara i dödsögonblicket.

Efter obduktion greps den kvinnliga läkare som var ansvarig för vården när respiratorn stängdes av. Läkaren nekar till att ha tillfört medlet men bekräftar att det fanns tillgängligt i rummet när flickan dog. De två undersköterskor som var med uppges stödja läkarens berättelse. Men, fortfarande är det oklart hur den höga koncentrationen av tiopental i blodet uppkommit. Flickan var redan döende och behövde, enligt läkaren, ingen behandling med kramplösande medel.

Sedan läkaren greps av polis på sin arbetsplats i mars misstänkt för dråp har hon officiellt varit i tjänst men utan kontakt med patienter. I väntan på den rättsliga processen har hon tvingats bo på hemlig ort. Det tycks vara många som vill henne illa. Enligt vad SvD erfar har hon utsatts för allvarliga trakasserier, bland annat har hon fått däcken på sin bil sönderskurna och post med avföring i.

Rättegången har av hennes advokat, Björn Hurtig, redan kallats ”århundradets rättegång” eftersom den har så många bottnar och blottar ett skeende som normalt är helt dolt för insyn.

– Tidpunkten för när medlet gavs är avgörande för målet. Går det att fastställa att injektionen skett efter flickans död innebär det att brottsrubriceringen måste ändras och att min klient frikänns, säger han.

Det troliga blir i det läget att åtalet läggs ned eftersom det är osannolikt att läkaren skulle ha tillfört medlet efter flickans död, menar han.

Björn Hurtig ifrågasätter blodanalysen. Han anser inte att de resultat som kommit fram är trovärdiga, än mindre ger svar på vilken koncentration som fanns i blodet vid dödsögonblicket. Framför allt hänvisar han till den långa tiden mellan dödsfallet och provtagningen.

Nu har han kontaktat svensk och internationell expertis för att få hjälp med tolkningen av gamla och nya analyser som gjorts av blodprovet. Det handlar om svåra avgöranden om hur läkemedel fördelas i kroppen efter döden. Här kan det finnas skillnader mellan barn och vuxna patienter. Genom att utgå från koncentrationen av vissa nedbrytningsprodukter i blodet hoppas experterna också kunna avgöra om flickan fått medlet före eller efter sin död.

– Det finns saker som kommit fram i samband med analysresultatet som väcker frågor. Därför har jag begärt att en total genomlysning ska göras av personer med mer kunskap i dessa frågor, säger Björn Hurtig.

Men åklagaren Peter Claesson anser det redan klarlagt att flickan fått i sig de höga doserna före sin död och tycker därför inte att det behövs några nya analyser. Han bekräftar att det finns blod kvar för analys men förnekar att det ställts krav på nya granskningar.

– Jag har inte samtyckt till några nya analyser. Jag kan inte se vad de begärda kompletteringarna har för bäring på målet. Hittills har det inte framkommit något som förändrat min bild av vad som skett, säger han.

Han har nu ställt några ytterligare frågor till läkarens advokat, Björn Hurtig. Efter helgerna fattar han beslut om eventuellt åtal.

Denna djupt tragiska historia tar sin början en majdag 2008 då en 27-årig gravid kvinna i Stockholmsområdet tar kontakt med mödravården efter att under natten ha drabbats av blödningar och akuta buksmärtor. Kvinnan är i 24:e veckan.

Hon är orolig att förlossningen satt igång i förtid.

Dagen efter slussas hon till en läkare på Karolinska Universitetssjukhuset som avfärdar hennes besvär som magkatarr och skickar hem henne med ett recept mot sura uppstötningar.

Men buksmärtorna tilltar. Fyra dagar senare kommer kvinnan in igen, nu med akuta sammandragningar. Förlossningen är i full gång. Livmodern har redan hunnit öppna sig fyra centimeter. Trots värkhämmande dropp går förloppet inte att hejda.

På kvällen två dagar senare, 15 veckor för tidigt, går fostervattnet och kvinnan föder fram en liten flicka i besvärlig sätesbjudning, det vill säga med stjärten först. Flickan är bara 34 centimeter lång och väger 850 gram. Hon är mycket medtagen, bara enstaka hjärtslag kan höras och omedelbar hjärt-lungräddning måste sättas in för att hon ska överleva.Trots tillförsel av adrenalin och hjärtmassage i sammanlagt 12 minuter förblir hennes hjärtslag svaga och oregelbundna.

När hon kommer upp på neonatalavdelningen på Astrid Lindgrens sjukhus är hon mycket svag och har problem med andningen. Hon läggs i respirator och får flera läkemedel för att förbättra blodcirkulationen.

För att underlätta tillförseln av läkemedel får flickan en plastslang ansluten till ett blodkärl. När en sjuksköterska ska spruta in koksalt i denna kateter för att säkra flödet tar hon av misstag en alldeles för hög koncentration.

Sjuksköterskan medger sitt misstag men ursäktar sig med pressade arbetsförhållanden. Hon säger sig vara blockerad av tankar på att lämna sjuksköterskeyrket för gott. Under lång tid har hon sett hur barnkompetensen på avdelningen minskat samtidigt som patienterna blivit allt mindre och skörare. Den aktuella natten är belastningen på avdelningen ovanligt hög. Det var ont om personal, särskilt erfaren sådan och många mycket svårt sjuka barn i mer eller mindre livshotande tillstånd, varav det nu aktuella barnet var ett.

Sköterskan är splittrad och stressad. I hastigheten tar hon fel ampuller men inser inte sitt misstag förrän något dygn senare.

Då har flickans tillstånd redan dramatiskt försämrats. Om försämringen skett till följd av den felaktiga doseringen har inte kunnat avgöras, trots obduktion. Flickan får svåra kramper och flera blödningar i hjärnan konstateras.

Situationen bedöms som kritisk. Som komplikation till blödningarna utvecklar hon hydrocefalus, så kallad vattenskalle, och en kraftig bakterieinfektion i hjärnvätskan. Flera försök görs för att med hjälp av shuntar lätta på trycket i huvudet. Hjärnskadorna är nu så omfattande att läkarna tar upp en diskussion med föräldrarna om att avbryta behandlingen.

Men föräldrarna säger nej och behandlingen fortskrider.

Flickan kan nu periodvis andas genom så kallat CPAP, tillfälligt andningsstöd men har fortfarande kramper och vatten i hjärnan. Trots det skrivs hon en kortare tid ut till hemsjukvården.

Men redan efter några dygn måste hon tas in igen akut till följd av tilltagande kramper och problem med andningen. Efter det kommer hon aldrig mer hem igen.

Tillståndet försämras gradvis. Det blir fortsatt respiratorbehandling och fortsatt kramplösande behandling. Undersökningar med magnetkameran visar på allvarliga och omfattande skador i hjärnan.

Föräldrarna uttrycker starkt missnöje med den behandling dottern fått på Astrid Lindgren och vill flytta henne till Akademiska sjukhuset i Uppsala i  stället.

– Familjen var hatisk mot allt och alla, som en ur vårdpersonalen uttrycker det.

Missnöjet med vården grundlades redan under graviditeten då modern anser att hon blev nonchalant bemött av den läkare som tog emot henne när hon sökte vård för buksmärtor. Hade hennes symtom tagits på allvar då hade hon inte behövt föda dottern i förtid, hävdar hon.

Den starkt kritiska hållningen förstärktes efter feldoseringen som resulterade både i en anmälan till HSAN från föräldrarna och en Lex Maria-anmälan från sjukhuset till Socialstyrelsen som utdelar en varning till sjuksköterskan.

I takt med att dotterns tillstånd försämrats har föräldrarnas negativa inställning till personalen på Astrid Lindgrens sjukhus stärkts.

I september är flickan så dålig att läkarna vill avbryta intensivården. Efter stor vånda går föräldrarna till slut med på att avbryta respiratorbehandlingen. Klockan är 16.20 när apparaten stängs av.

Fem och en halv timma senare konstateras flickan vara död. Ansvarig läkare är den kvinna som tidigare ansvarat för barnet.

Eftersom det som vanligt är brist på personal erbjuder hon sig att komma in på sin lediga dag för att bistå paret i deras svåra situation.

Ingen sjuksköterska finns med i rummet när flickan avlider, bara två undersköterskor och den nu dråpmisstänkta läkaren som går in och ut på salen.

Däremot är stora delar av flickans släkt med. Drygt tiotalet personer finns i salen när flickan lugnt somnar in i sin pappas armar.Enligt journalanteckningarna har insomnandet skett helt odramatiskt.

Sprutan med den färdigförberedda lösningen med tiopental finns hela tiden tillgänglig i rummet. Men, eftersom kramperna uteblev behövde läkaren aldrig använda medlet, uppger hon själv. Efter flickans död säger hon sig ha kasserat sprutan.

Efter dotterns död gör föräldrarna en polisanmälan för att få klarhet i dotterns hjärnskada. De förblir starkt kritiska mot sjukhuset sätt att vårda henne.

Det är först vid obduktionen tre veckor senare som det uppseendeväckande fyndet av narkosmedlet görs. En 20–60 gånger så hög koncentration som borde ha varit brukligt i sammanhanget hittas i flickans blod.

Fyndet leder till att den nu dråpmisstänkta läkaren under stor dramatik hämtas av polis på sin arbetsplats på Astrid Lindgrens sjukhus. Läkaren fortsätter neka till att hon skulle ha använt medlet.

Efter tre månaders granskning kommer Socialstyrelsen fram till att den medicinska personalen handlat enligt gängse rutiner. Trots att de inte kunnat förklara hur narkosmedlet tillförts flickan anser de inte att sjukvårdspersonalen gjort fel.

Den höga koncentrationen av medlet i blodet fick Socialstyrelsens vetenskapliga råd i anestesti och intensivvård, överläkare Krister Nilsson, att tänka i oväntade banor.

Enligt honom finns det andra tänkbara förklaringar än att en läkare avsiktligt skulle ha givit flickan narkosläkemedlet.

– Koncentrationerna skulle räcka för att söva en 90-kilos man. Jag finner det orimligt och onödigt att någon med medicinska förkunskaper skulle ha tillgripit en sådan åtgärd. Även en oavsiktlig feldosering i denna storleksordning är osannolik, anser han.

I stället antyder han, precis som läkarens advokat, att flickan kan ha fått medlet efter sin död.

– Den koncentration av medlet som hittats i flickans blod och urin talar inte entydigt för att medlet givits före döden, säger han.

Här krävs dock nya analyser och mer information för att ge ett säkert svar.

Eftersom flickan redan hade en kateter rakt in i ett blodkärl behövs ingen medicinsk kompetens för att tillföra medlet.

– Vem som helst som befann sig i rummet har kunnat göra det, säger Krister Nilsson.

SvD har sökt både den dråpmisstänkta läkaren och barnets familj, samtliga har avböjt att medverka.