Håkan Juholts comeback efter julen gick inte som den skulle. Felaktiga fakta och intern kritik för förändringar i S-toppen fanns inte med i planeringen.

Rider Juholt ut den inre stormen väntar dessutom en mer aggressiv utmaning från de rödgröna kollegerna i oppositionen.

”I♥RG” stod det på en kampanjknapp som delades ut i valrörelsen 2010, och som hamnade i en av mina skrivbordslådor. I dag älskar ingen det rödgröna regeringsalternativet från förra valet.

Ändå hör samarbetet till de mest ambitiösa försök som svenska oppositionspartier någonsin har gjort. Svensk politisk historia handlar ju om ständiga nederlag för den, oftast borgerliga, oppositionen.

Utan kronisk partiegoism och borgerlig kannibalism, jakten på varandras väljare, skulle S-regeringar knappast ha blivit ett svenskt normaltillstånd. Och i så fall var ju de borgerliga medskyldiga till de särdrag man så gärna tillskrev Sverige före maktskiftet 2006: lite korrupt med drag av enpartistat.

Den borgerliga oppositionshistorien säger i alla fall något om vilka svåra hinder de rödgröna faktiskt övervann för två år sedan. Men det hjälpte inte och nederlaget har orsakat ett omfattande politiskt stjärnfall. I riksdagen i dag är det en helt ny uppsättning ledare på den rödgröna sidan.

Hur Jonas Sjöstedt, Håkan Juholt och Gustav Fridolin förhåller sig till varandra i dag kommer att säga något om Sveriges politiska framtid. Och om det verkligen är Juholt som i dag är den mest trovärdige utmanaren av Fredrik Reinfeldt.

Ingen av de tre har haft jobbet ens ett år. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt har varit partiledare mindre än två veckor och tillträder nu med närmast messianska förväntningar från partiet.

Dessa är delvis en spegling av att Håkan Juholt under sina tio månader som S-ledare inte bara har lyckats köra sitt eget förtroende i botten, utan dessutom jagat iväg mängder av sympatisörer från sitt redan sargade parti.

Om Sjöstedt vill locka väljare från det socialdemokratiska moderskeppet, och det vill han, kunde tillfället inte vara bättre. Och på andra sidan har Gustav Fridolin och medspråkröret Åsa Romson redan dockat och öppnat luftslussen. I SCB:s stora mätning i november var de gröna i praktiken ikapp Socialdemokraterna i Stockholms stad.

Förutsättningarna för ett förtroendefullt samarbete kunde alltså vara bättre.

Lägg därtill att Håkan Juholt i dag är en man helt utan marginaler. Han är redan djupt ifrågasatt i stora delar av partiet, och har inte råd med några väljaroffer till den rödgröna kannibalismen.

Frågan Juholt ställer sig är redan den här: finns det liv i mars?

Regeringspartierna kommer att utmåla oppositionen som svag och splittrad i dagens debatt. Och den borgerliga erfarenheten pekar på att nära samarbete i opposition är nödvändigt för ett maktskifte: framgången kom först sedan man bildat sin allians inför valet 2006.

Men det fanns länge borgerliga politiker som menade att röstmaximering skulle uppstå genom att alla partier fick jaga väljare fritt, utan samordning. Som det ser ut kommer Juholt, Sjöstedt och Fridolin att pröva om den strategin ändå är en framkomlig väg.

Något finns ändå kvar från det rödgröna samarbetet. Socialdemokraterna inser att de inte längre kan regera själva. Vänsterpartisterna är numera entydiga i sin strävan efter att delta i en regering. Och förstås kunskapen om att ett rödgrönt samarbete är möjligt.

Tillståndet i oppositionen är inte en fråga bara för de inblandade partierna. Oppositionen är ett centralt inslag i en demokrati. Fungerande politisk konkurrens betyder att maktväxling är en faktisk möjlighet, vilket borde tvinga en regering att anstränga sig hårdare för att få sitta kvar.

Med en bra opposition borde regeringen också bli bättre. Hittills har minoritetsregeringen Reinfeldt haft en ganska bekväm resa under det rödgröna stjärnregnet och socialdemokratins kris.

Det finns förstås interna förväntningar på att den nya partiledaren Annie Lööf ska ge centerpolitiken större genomslag. Ett liknande tryck finns inom Kristdemokraterna, som nästa helg bestämmer om Göran Hägglund ska få fortsätta leda partiet.

Både Lööf och Hägglund behöver göra intryck i riksdagsdebatten i dag.

Men några partiledarskiften ändrar inte på de grundläggande maktförhållandena inom alliansregeringen: Moderaterna är fyra gånger större än Folkpartiet, som är näst störst. Och betydligt större än de tre andra tillsammans. Kontrollen blinkar blå.