Vattenverket i Östersund är byggt för att göra om ett rent sjövatten till dricksvatten. Kommunen skriver på sin hemsida att ”Storsjöns höga vattenkvalitet medför att en relativt enkel beredningsmetod kan användas för att framställa dricksvatten”.
Det förklarar varför parasitutbrottet kunde bli så stort.
–De hade aldrig räknat med att Cryptosporidium skulle finnas i sjön. Det är lätt att vara efterklok, men man ska inte bli överraskad över att det finns parasiter, säger Thomas Pettersson, ledare för Dricks, ett EU-projekt om dricksvatten vid Chalmers tekniska högskola.
Redan 1996 hittade Smittskyddsinstitutet parasiten Cryptosporidium i var tredje ytvattentäkt som de undersökte. Och nyligen kom en rapport som visade att parasiten finns i 11 procent av proverna från fem stora ytvattentäkter.
Så trots att parasithotet har varit känt i åratal saknade Östersunds vattenverk den absolut vanligaste reningsmetoden i svenska ytvattenverk, kemisk fällning, som kan ta bort mer än 99 procent av parasiterna om de finns i vattnet. Man levde efter uppfattningen att Storsjön är en ren sjö och var därför sårbara när parasiten dök upp.
Hur den kom ut i Storsjön är fortfarande inte klarlagt. En felkopplad avloppsledning är ett spår, ett misstag som kan tyckas vara omöjligt att hitta innan skadan är skedd. Men det håller inte Thomas Pettersson med om.
–Felkopplingar finns överallt. Vill man vara noga kan man gå ut och mäta i system, och leta efter E.coli-bakterier (en mycket vanlig tarmbakterie/red anm). Upptäcker man höga halter är det ett tecken på att ett avloppsvatten är påkopplat, säger han.
Men, lägger han till, Östersund har fint vatten.
–Kanonfint! Fast är det fint 99,99 procent av tiden så återstår ändå en hundradels procent då vattenverket inte står rustat.
Metoder för att kartlägga risker vid framställningen av dricksvatten är på väg att växa fram. Världshälsoorganisationen gav ut riktlinjer 2003 för hur sårbarhetsanalyser kan göras, där vattnets väg från regndroppe till vattenglas skärskådas.
Frågan som ska ställas är var föroreningar, smittämnen, felkopplingar, rörbrott och andra risker kan uppstå.
Men det angreppssättet har inte slagit igenom i Sverige, anser Thomas Pettersson och påpekar att Dricks-projektet har tagit fram de verktyg som behövs för att göra analysen.
–Det är väldigt få som har gjort en strukturerad genomgång av hela systemet.
Han nämner Portugal, Spanien och Sydafrika som exempel på länder som redan arbetar på det sättet.
Men alla större vattenverk kommer att behöva ta till sig metoden och då fråga sig om de klarar parasiter i råvattnet. Om inte förr så när EU:s reviderade dricksvattendirektiv träder i kraft. När det sker är ännu oklart.
Under parasitutbrottet i Östersund uppdagades en annan flaskhals i kontrollsystemet: att endast ett laboratorium i Sverige, Smittskyddsinsitutet, kan analysera vattnet efter Cryptosporidium.
–Det behövs fler laboratorier i landet som kan analysera parasiter, helt klart. Men det är en komplicerad analys och laboratoriet behöver ha kunskap för att hjälpa kunden att tolka resultaten, säger Görel Allestam som är laboratoriechef.
Prover från Östersund började skickas till laboratoriet i Solna den 26 november, samtidigt som kommunen gick ut med rekommendationer att koka dricksvattnet. Varje prov är på hundra liter, och analyserna görs i flera steg.
–Tidigare har vi klarat av sex analyser på en arbetsdag. Nu hade vi som mest 14 prover som skulle besvaras på en gång, och vi klarade det. Men det räckte inte med åtta timmars arbetsdag, säger Görel Allestam.
Efter utbrottet i Östersund kommer behovet av parasitanalyser att öka dramatiskt.
–Vattenverken kommer inte bara att ta enstaka prov utan får göra det återkommande, över olika årstider. Nog kommer vi att hitta Cryptosporidium, helt klart.
