Trafikverket har i ett försök satsat på flyttbara trafikkameror som ett sätt att få fler trafikanter att köra lagligt på längre sträckor. Cecilia Levin, som ofta kör mellan Stockholm och Skavsta flygplats utanför Nyköping tycker att fartkameror är ett bra sätt att göra trafiken säkrare -– särskilt om de placeras i bostadsområden eller vid landsvägar som ofta korsas av vilt.
Foto: Tomas Oneborg
120 kilometer i timmen är Cecilia Levins favorithastighet. På vardagar kör hon runt på kundmöten i Stor-Stockholm och med jämna mellanrum får pojkvännens släkt i Frankrike besök vilket leder till många Skavsta-turer, där sista sträckan mellan Nyköping och flygplatsen är kantad av fartkameror.
– Det händer ibland att man svänger in på två hjul, tar sitt pass och kastar sig ombord på flyget. I de lägena måste jag erkänna att jag inte tänker på kamerorna utan ser det som ett senare bekymmer.
Samtidigt som hon tycker att fartkameror är ett bra sätt att göra trafiken säkrare skulle hon gärna se att både de och hastighetsbegränsningarna var bättre anpassade efter vägar och omgivning.
– Om man kör några kilometer snabbare när vägarna tål det och det inte ens är någon trafik blir det lite löjligt att kamerorna inte gör någon skillnad.
– Det här är första tricket, säger hon och fäller demonstrativt ned solskyddet för ansiktet i sin lilla röda Golf. Jag tänker inte ens på om jag kanske faktiskt håller hastigheten, det kommer automatiskt.
Redan på 90-talet gjordes försök med olika typer av hastighetsövervakning men först 2006 införde dåvarande Vägverket och Rikspolisstyrelsen de automatiska trafiksäkerhetskameror, ATK, som används i dag.
13
fartkameror har under åtta månader flyttats runt mellan 39 mätstationer.
– Den diffade på plus minus tio kilometer, då började jag köra mer uppmärksamt.
Nu är nästa steg för myndigheterna flyttbara fartkameror. Under ett försök, som just nu utvärderas, har 13 kameror under åtta månader flyttats runt mellan 39 mätstattioner. För SvD:s räkning har projektledaren Anders Wiman tagit fram siffror på hur många fortkörningsärenden som registrerats - totalt handlar det om 6 352 ärenden på de fem sträckor där kamerorna testats. Men för honom är inte huvudsyftet att fånga in fortkörare utan att sänka hastigheterna.
– Förhoppningen är att med färre kameror få fler trafikanter att köra lagligare på en längre sträcka, säger han.
Den nya metoden kom till efter att idén om att mäta enskilda bilars snitthastigheter hade skrotats, bland annat av rädsla för att förlora folks tilltro.
Trafikverkets trafiksäkerhetsdirektör Claes Tingvall är positiv till resultaten med de flyttbara fartkamerorna.
– Vi har haft hög acceptans och god effekt. Inledningsvis är det ett komplement men det är så pass lovande att vi kan säga att det är något som vi kommer att använda.
Även de nya kamerastationerna utlöser ett varningspip från de inbyggda GPS-larm som nu finns i många bilar.
– Vitsen är inte att sätta dit folk, däremot vill vi att folk ska tänka att de inte kan hålla ordning på var alla kameror är och sänka farten på hela sträckan, säger Claes Tingvall.
Av all trafik som passerar de 1 077 vanliga kameror som finns uppställda kör en procent snabbare än de fem kilometer över hastighetsgränsen som krävs för att kameran ska aktiveras.
– Medelhastigheten minskar mest vid kamerorna, men även mellan dem, säger Anna Vadeby, forskare på Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI.
Enligt Anders Wimans bedömning är det bara runt en av tio som ägnar sig åt det som ibland kallas för kängurukörning med snabba inbromsningar inför varje kamera.
I Trafikverkets trafiksäkerhetsenkät från 2010 svarade sex av tio att trafikrytmen är viktigare än hastighetsgränserna. Något som Cecilia Levin instämmer i.
– Det viktigaste för att trafiken ska fungera bra är att följa tempot och i det ingår ibland att köra lite för fort. Där hastighetskameror skulle göra verklig nytta är i bostadsområden eller vid landsvägar där det finns barn och djur.
