Sedan början av 2000-talet har svensk polis i varje dna-prov undersökt tio olika ”markörer” samt kön på den person som lämnat dna. Från och med april 2011 har polisen och Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL, utökat antalet markörer som studeras i ett dna-prov till 15, samtidigt som EU:s standard ökat från sju till tolv.

Därmed ökar nu precisionen, berättar Ricky Ansell, verksamhetsexpert vid biologienheten på SKL.

–Nu kan vi i många fall få fram ett användbart dna även på sådana prover som är delvis nedbrutna eller smutsiga, säger han.

Antalet registrerade dna-profiler i polisens spårregister, från brottsplatsspår, ökade därför med 20 procent mellan april och december 2011 jämfört med samma tid 2010, en trend som av allt att döma fortsätter.

–Den största förändringen för oss är att den nya metoden ger mer information som ska utvärderas. Vi får mer resultat att jobba med än tidigare. Det har ju i sin tur ökat underlaget i polisens spårregister, säger Ricky Ansell.

Spårträffarna – när ett dna-spår från en brottsplats överensstämmer med ett prov från en misstänkt gärningsman – från polisens register ökade med 12 procent mellan april och december förra året jämfört med samma tid året innan.

En effekt av de nya testerna är att polisen nu ”topsar om”, tar nya prover, på misstänkta personer. Om polisen söker på en misstänkt person syns det om han eller hon finns i dna-registret sedan tidigare samt om hon eller han behöver topsas om för att komplettera tidigare topsning.

–Topsningarna av personer har ökat kraftigt sedan november förra året då vi gick ut med riktad information till alla polismyndigheter, säger Ricky Ansell.

De nya testerna innebär att risken för överensstämmelse med helsyskon blir mindre. Med de tidigare testerna var risken att ett helsyskon till en person kunde ha en likadan dna-profil ungefär 1 på 10000. Med de nya proverna sjunker risken till omkring 1 på 200000 till 500000.

Eftersom den nya metoden innebär ökad känslighet betyder det också att risken ökar för att en person som hanterar proverna ska smutsa ner, kontaminera, dem med sitt eget dna. Det är inget nytt problem och på SKL har personalen redan tidigare lämnat sitt dna för att man ska kunna utesluta att de har kontaminerat ett prov som då blir felaktigt.

Det så kallade Prümfördraget gör det möjligt för EU:s medlemmar att söka efter dna-spår och misstänkta personers dna i andra länders databaser. Risken för slumpmässiga och felaktiga träffar mot personer som inte har gett upphov till dna-spåret ökar eftersom sökningen görs mot ett stort antal profiler, men eftersom fler markörer i varje prov nu undersöks kommer man att kunna minska den risken.

Det finns ändå fortsatta nationella skillnader i hanteringen av dna-prov: i Storbritannien och Holland sparas jämförelseprov under årtionden. I Sverige och Tyskland däremot kastas de i princip direkt efter genomförd analys. Det gör det svårare att uppdatera dna-profiler med de nya markörerna, utan proven måste tas om.