Trevligt att vara här! Det är jag som ska underhålla er i den här ... hangaren. Eddie Izzard ler. Han har skäl till det. Utanför står sju långtradare med hans namn på sidorna. Hans crew består av fler än 30 människor. Tillsammans åker de runt halva jorden och uppträder inför hundratusentals människor.

Nu står han framför en jättepublik som har betalat väldigt mycket pengar för biljetterna och som skrattar så fort han rör sig.

Hi hi! Ha ha! Det är ett odiskutabelt tecken på framgång att en enda person klarar av att underhålla så många människor helt ensam. Ändå är den totala galenskapen i den här scenen så ofrånkomlig att inte ens den som har mest att vinna på situationen förmår att hålla sig helt likgiltig.

För hur kom det sig att vi började gå så i otakt med samtidskulturen att vi utan att blinka satsade all energi på att bygga en passiv hangarkultur i en tid som så uppenbart präglas av en framväxande delaktighetskultur?

Runtom i landet går bygg-maskinerna på högvarv. Nya arenor växer upp överallt. I första hand är de avsedda för fotboll och sport, naturligtvis, men eftersom arenaformatet av allt fler ses som det slutgiltiga beviset på framgång, anpassas nu kommunernas kultursatsningar.

Om Stockholmsarenan läser jag att den ska byggas med fotboll som utgångspunkt, men vara en multifunktionsarena för kultur och idrott. Vilken sorts kultur avses? Täpp igen munnen med en taco special och gissa.

Nu är det inget fel på stora events i sig, men problemet är att hangarkulturen på kort tid har vuxit sig så stark att just denna vision av en stor samling passiva människor som tittar på en jätteartist på en jättescen med en jättecola i den ena handen och en jättekartong popcorn i den andra snart är den e-n-d-a kulturpolitiska idé som våra kommuner förmår prestera. Ja, det är faktiskt bisarrt att vi ens tillåter den att saluföras som vision.

Det talas om att sätta staden på kartan. Om att locka stora attraktioner till bygden. Men egentligen kokar allt ner till en enda sak: kultur har hastigt reducerats till något som vid varje givet tillfälle kan räknas, antingen i reda pengar eller åtminstone i antal människor som passerar en spärr.

Var evenemanget lyckat? Tja, vi har svaret svart på vitt! Svårare än så är det inte!

Alltså ser vi en arenaboom över hela landet. Varenda stad har snart sin egen näringslivssponsrade hangar, redo att hysa nästa dinosaurie som passerar förbi och som har förmåga att sälja pappmuggar med läsk. Nya byggen är påtänkta eller klara i Gävle, Örebro, Stockholm, Helsingborg, Kalmar, Linköping, Mölndal, Växjö, Göteborg, Boden, Västerås, Östersund.

Och precis som Eddie Izzard gjorde den där kvällen i nybyggda Malmö Arena är det kanske dags att vi höjer ett ögonbryn eller två över det märkliga i att detta händer just nu, när kulturskapandet på en gräsrotsnivå så uppenbart befinner sig i en tillväxtfas och då fler människor än någonsin letar efter former för kollektivt, delaktigt skapande.

Är det en slump?

Svaret på den frågan lär i alla fall inte besvaras i en arena, så mycket är säkert.