Det menar arkeologen Tore Artelius. Han arbetar på Riksantikvarieämbetet som nyligen kartlagt området kring Ales stenar med ny teknik. Resultaten har bokstavligen fördjupat kunskaperna om fornlämningen och avslöjat en del hemligheter.
- Ett monument som Ales stenar är mycket komplext. Bland annat innebär detta att vi inte kan närma oss dess mening och ursprung utan att betrakta fornlämningen som en mycket komplex projektion av religiösa idéer, säger Tore Artelius. Att projicera sina religiösa föreställningar på fysiska föremål och platser är ett beteende och ett socialt behov som alltid präglat människan.
I den meningen kan man faktiskt påstå att Ales stenar inte fungerar som en vanlig fornlämning utan som en plats som fortfarande är i bruk. Det visar inte minst de många trätorna om hur symboliken ska tolkas.
- Många vill tillskansa sig rätten till en ursprungstolkning. Men det är givetvis viktigt att våra tolkningar alltid utgår från de vetenskapliga grundfakta som finns.

Tore Artelius påpekar att
människan använt sig av skeppssymboler i alla tider och kulturer. Bilden av skeppet fungerar som en kulturhistorisk arketyp, liksom cirkeln, trädet och fyrkanten. Alla dessa finner vi om och om igen återgivna i centrum av den forntida föreställningsvärlden.
- Givetvis är symbolerna fortfarande i bruk. Symbolerna är helt enkelt ”grundämnena” i de byggstenar som vi formar vår världsbild av, menar han.
Skeppet var redan i de äldsta kulturerna en bild för färden till dödsriket. Exempelvis finns symboliken i det runt 3 200 år gamla Gilgamesheposet. I den egyptiska mytologin är skeppet också symbol för kosmologins helhet och människans plats i världen, medan vi hos de gamla grekerna finner att Karon fraktade de döda i båt över underjordens floder.
Också i Skandinavien har båtformen sedan forntiden förknippats med de döda, även om vi inte vet om just Ales stenar tillägnats dem. Höstens undersökning tyder i alla fall inte på ett stort gravfält runt stenskeppet. Däremot anser sig forskarna bland annat se avtryck
av ytterligare en skeppssättning bredvid den stora. Den är betydligt mindre, möjligen äldre och återfinns ungefär en halv meter under markytan.

Nordens skeppsformade monument har skapats under olika förhistoriska epoker.
- Även om en skeppssättning uppförts exempelvis under bronsåldern har den givetvis blivit förknippad med religiösa föreställningar också under senare perioder. Det är alltså viktigt att skilja på ursprungsfunktionen och de funktioner monumenten kommit att få inom helt andra tankesystem som förklarat världen och i olika samhällssammanhang, poängterar Tore Artelius.
Det gör frågan om monumentens ålder till en fråga om definitioner. Avser man med miljöns ursprung som kultplats den tid platsen togs i bruk eller då stenarna ställdes i symbolisk skeppsform? Eller menar man den tid då monumentet användes?
Sten är inte heller det enda byggmaterialet som använts för monumenten. På gravplatser har skeppssättningar även uppförts av stolpar visar halländska och danska fynd från yngre järnålder.
De
äldsta skeppssättningarna i Sydskandinavien dateras till äldre bronsålder. Men även det är en definitionsfråga. Det finns nämligen ännu äldre båtformade gravmonument.
- Men dessa klassificeras inte enligt våra arkeologiska normer som skeppssättningar. I stället karaktäriseras de som hällkistor eller helt enkelt båtgravar från stenåldern, säger Tore Artelius.
Fyndet av ytterligare en skeppssättning gör bilden av Ales stenar än mer komplicerad.
- Det visar att monumentet kan ha haft en föregångare eller så kan det ha funnits flera monument på platsen samtidigt, konstaterar han.

Undersökningarna har gjorts med hjälp av magnetometer och markradar. Resultatet är bilder av marken, lager för lager. Under tre år har Riksantikvarieämbetets arkeologer och geofysikern Immo Trinks vid avdelningen UV Teknik utvecklat teknikerna. Dessa ger helt nya möjligheter att snabbt spåra strukturer under marken utan att förstöra fynden.
- Vi gjorde en jämförelse på en förundersökning av en järnåldersboplats vid Gamla Uppsala,
säger Lars-Inge Larsson, chef för UV Teknik. På 16 timmar fick traditionell arkeologi fram 7 procent av anläggningarna. Med magnetometerundersökning i tre timmar fick vi i stället fram 36 procent.
Effektivitetsvinsterna kommer främst att användas för att höja kvaliteten i undersökningarna, inte för att spara in arkeologtjänster, tror Lars-Inge Larsson.