Wen Yunchao, signaturen Nordanvind. Journalist för nyhetssajten Netease och känd bloggare.

Hur arbetar man som journalist i den kinesiska censuren?

– Censuren är av två typer. Det ena är begränsningar som gäller hela tiden, exempelvis om militären, religion eller politiskt känsliga ämnen, där finns inget manöverutrymme utanför partilinjen. Men sen finns också tillfälliga begränsningar, som de som gällde under OS. När den känsliga perioden är över kan man tänja på gränserna. En del modiga mediaröster, som tidskriften Caijing gör det.

Har du själv upplevt censur?

– Ja, självklart. Varje kinesisk journalist har erfarenheter av det och i stort sett varje dag.

När kommer Kina att få pressfrihet?

– En del säger om 20 år, andra 50, men jag tror inte vi ska ha för höga förhoppningar. Det finns två typer av frihet. Den ena är politisk frihet att publicera. Den andra är på teknisk nivå att kunna skicka information utan att hindras. Genom att ny teknologi blivit så populär ser situationen riktigt bra ut för det fria samtalet på nätet, även om censuren är stark även där.


Yoani Sánchez startade för två år sedan en egen blogg på Kuba, som hon döpte till Generación Y.

Där skriver hon om sina egna och kubanernas vardagsbesvär och om sådant som de officiella medierna aldrig tar upp.

Detta har gjort den orädda 33-åringen till ett hot mot regimen. Sedan förra våren blockeras hennes blogg. Och när hon tilldelades det spanska journalistpriset Ortega y Gasset i fjol fick hon inte tillstånd att resa till Madrid.

Men hon fortsätter oförtrutet att utmana censuren och enpartistaten. Det senaste är att sprida förbjuden/bortvald information via sms, till en början bara i en liten krets, eftersom så få kubaner har en mobiltelefon. Hon ser detta som ett kryphål i lagen, ”ett primitivt nyhetsbrev” som kan utvecklas:

– Vi bor i ett land där vi kan straffas för ”fiendepropaganda” om vi distribuerar en papperstidning. Därför bör vi ta de virtuella vägarna – så länge de inte stiftar en ny lag för att stoppa oss, skriver Yoani Sánchez på sin blogg.

– Denna lilla apparat som vi har i fickan kan mycket väl bli till alla de tidningar som vi nu saknar i kioskerna.

Diana Kachalova, chefredaktör för veckotidningen Moj Rajon i S:t Petersburg

Hur är det att jobba som journalist i Ryssland?

– Intressant, oförutsägbart och det innebär ett mycket stort ansvar . På vår tidning är vi oberoende, men de flesta journalister styrs av restriktioner från staten eller den affärsman som äger tidningen.

Har du blivit hotad någon gång?

– Senast var det en mäktig affärsman som avslöjades av vår tidning med olagliga husaffärer. Han ringde flera gånger, hotade bland annat att skära fingrarna av mig. Ett annat tryck kommer från de lokala makthavarna som helt slutat pratat med oss efter att vi skrivit om missförhållanden. Och det är nästan värre än fysiska hot för det begränsar våra möjligheter till information. En fara för vår tidning är också att de som ogillar vår journalistik försöker påverka våra annonsörer.

Vad krävs för att nå pressfrihet i Ryssland?

– Våra medielagar är liberala och bra, men tillämpningen beror tyvärr på vem som sitter vid makten. Med Dmitrij Medvedev som ny president börjar vi se små tecken till en förbättrad situation.