Det dröjde sju år innan tränaren Alex Ferguson 1993 lyckades vinna Premier League med sitt Manchester United. Men sedan har titlarna bara rullat in – fram tills nu har Ferguson fått se sina mannar lyfta över trettio troféer. Själv har han blivit adlad av drottning Elizabeth.

Manchester Uniteds klubbledning och fans hade tålamod med sir Alex och blev i gengäld rikligt belönade.

Annat är det med de svenska partimedlemmarnas – och mediernas – uthållighet. (Var vänlig notera självkritiken.) Kraven växer snabbt om resultaten uteblir och omsättningen på svenska partiledare är hög.

När Maud Olofsson avgår som Centerledare i slutet av september är hon den som har överlevt längst. Under hennes tio år i toppen har tio partiledarkollegor bytts ut.

I början av nästa år tvingas också Lars Ohly (V) kasta in handduken. Även Göran Hägglund (KD) riskerar att bli ifrågasatt. Vänder inte opinionen under hösten kan det bli hårdhänt på det extra rikstinget i januari.

Men att tro att väljarstödet per automatik blir bättre med en ny partiledare är feltänkt, åtminstone om man ska luta sig mot statsvetenskapen.

Kanske borde i stället de svenska partierna satsa på Manchester United-modellen: att utveckla ett genomtänkt spelupplägg med hjälp av en erfaren ledare.

Förnyelse av politiken är nämligen det som bäddar för framgångar.

Det var de nya politiska signalerna och inte partiledaren som gjorde Lars Leijonborg till Leijonkungen i valet 2002. Det var de Nya moderaterna och inte Fredrik Reinfeldt som gav valframgången 2006. Återigen enligt statsvetare.

Annie Lööf lär bli vald till ny partiordförande och hon kommer då, med sitt stora stöd ute i partiet, att ha ett starkt mandat för att skapa det Nya Centerpartiet. Maud Olofssons sex–sju procent är inte nog för en folkrörelsecenter som drömmer om en ny storhetstid à la Fälldin.

I Vänsterpartiet hoppas riksdagsledamoten Jonas Sjöstedt på att få ta över och skapa ett ”frimodigt vänsterparti”. Förslag till nytt partinamn: Vänsterpartiet modernisterna eller kanske bättre, Vänsterpartiet feministerna.

Kristdemokraterna har under Göran Hägglunds ledning försökt förnya sig. Först handlade det om Verklighetens folk och att sätta gränser för politiken. I somras löd mantrat barnen i centrum. Hittills har det inte hjälpt.

För att bli De nya kristdemokraterna krävs uppenbarligen radikalare grepp. Det lär komma fler försök, men räkna med att Göran Hägglund fortsätter att leva farligt så länge partiet balanserar på riksdagsspärren.

För det är enklare att byta partiledare än politik.