Lina Gustavsson med mamma Åsa.
Svenska läkare är först med den nya strategin som nu lett till att forskningen på området intensifierats.
–Våra förhoppningar om att transplantera insulinceller till diabetiker har ökat efter det lyckade ingreppet, säger Johan Permert, professor och överläkare vid gastrocentrum vid Karolinska Universitetssjukhuset.
Han är ledare för det multidisciplinära läkarlag som ansvarat för behandlingen av Lina.
–Ganska snart märkte vi att metoden fungerade. De transplanterade cellerna har överlevt och fortsätter att producera insulin trots att det nu gått snart tre år efter ingreppet, säger Johan Permert.
Sedan Lina transplanterades i september 2004 har ytterligare åtta svenskar transplanterats med samma metod. Strategin ser ut att fungera.
När vi ser Lina Gustavsson glädje- hoppa i studsmattan utanför familjens villa i Perstorp är det svårt att tro att hon bara för några år sedan var mer eller mindre döende, svårt märkt av sin kroniskt inflammerade bukspottskörtel. Orsaken var en medfödd rubbning på bukspottskörteln som leder till ständiga inflammationer och cystbildning med risk för cancer och svår diabetes. Enda behandlings- alternativet var att ta bort bukspottskörteln och ta tillvara de insulinproducerande cellerna.
Men vägen fram till diagnos var lång.
–Vi levde från timma till timma, berättar mamma Åsa Gunnarsson och visar bilderna av en tärd Lina med trött blick.
Redan när Lina var tre år drabbades hon periodvis av buksmärtor som var så svåra att hon bara låg och gallskrek på golvet.
–Jag hade så ont att jag inte visste vad jag skulle göra av mig, minns hon.
I flera år åkte hon in och ut på sjukhus utan att föräldrarna fick någon förklaring till besvären.
Året när hon skulle fylla sex blev situationen allt mer outhärdlig. Lina tappade matlusten och tynade bort. Efter att ha släpat sig fram och tillbaka till skolan fick hon bäras omkring i hemmet.
–Det värsta var att jag inte orkade äta tårta när jag fyllde år, säger hon.
På hösten samma år lades hon in på Helsingborgs sjukhus för utredning. Lungröntgen visade att ena lungan satts ur funktion till följd av vätskebildning runt bukspottskörteln. Lina fick dräneras på vätska och kunde inte äta på en månad.
Åsa påminde läkarna om att Linas bukspottskörtel vid tidigare provtagningar visat tecken på att inte fungera som den skulle. Nu togs provet om och värdena visade sig kraftigt förhöjda.
Läkarna misstänkte först cystisk fibros och i december samma år skickades hon till Astrid Lindgrens sjukhus för vidare utredning. Men inte förrän i april året därpå var läkarna säkra på diagnosen. Då var Linas allmäntillstånd så dåligt att hon inte orkade med någon operation. Flera gånger hade hon varit nära att dö av blodförgiftningar efter infektioner i cystor runt den inflammerade bukspottskörteln. Först efter sommaren hade hon återhämtat sig så pass att det blev möjligt att operera. Bukspottskörteln togs bort på en tisdag, på fredagen samma vecka fick hon de insulinproducerande cellerna införda i underarmen. De började fungera i stort sett direkt.
Redan veckan efter operationen hade Lina fått tillbaka busglimten i ögat. Idag är hennes insulinproduktion i stort sett normaliserad. Men för att hålla exakt koll på blodsockret och inte överanstränga de transplanterade cellerna lever hon med en insulinpump. Hon är minst lika sprallig som syskonen med en glupande aptit på mat och livet omkring sig.
–Vi är djupt tacksamma över vården och all fantastisk personal vi kommit i kontakt med under den här tiden, säger Åsa Gunnarsson.
Exemplet Lina får nu bilda mönster för den fortsatta forskningen.
–Det här kan bli framtidens metod för celltransplantationer. Inte bara för diabetiker utan också för andra grupper, säger Olle Korsgren, professor i klinisk immunologi vid Akademiska sjukhuset i Uppsala som också varit involverad i vården av Lina.
