Specialundervisning av den typ som svenska skolor ger barn med dyslexi får underkänt av en amerikansk forskare. Effekterna är försumbara. Men en intensivundervisning, dagligen i åtta veckor, kan varaktigt lyfta också äldre barn som redan halkat efter i skolan för att de har läs- och skrivsvårigheter.

Det är sensationella undersökningsresultat som presenteras av den amerikanske pedagogen Joe Torgesen vid en stor kongress om dyslexipedagogik som börjar i Stockholm i morgon.
- Det låter nästan för bra för att vara sant, säger Mats Myrberg i organisationskommittén. Jag skulle vara misstänksam om Torgesen inte vore en av världens mest anseddda forskare på området.

Joe Torgesen är professor i psykologi och pedagogik vid Florida State University. Sedan mitten på 1990-talet har han studerat både resultaten av vanlig specialundervisning. Nedslående, så gott som försumbara.
- Tyvärr är det han beskriver rätt typiskt, både i Sverige och USA. Många barn får kontinuerligt stöd i svenska skolan, men det är för lite, de kommer aldrig över tröskeln, säger Mats Myrberg som är professor i specialpedagogik på Lärarhögskolan i Stockholm.
En av de stora bristerna enligt Torgesen är att specialundervisningen inte är tillräckligt intensiv. Lärarna har för många barn samtidigt för att kunna ge individuell hjälp. Barnen
tvingas också arbeta alltför självständigt och får för få instruktioner.

Torgesens negativa siffror stämmer med utfallet av det svenska Kronobergsprojektet som under hela skoltiden följde barn som i trean bedömdes ha stora läs- och skrivsvårigheter. Tre fjärdedelar av de barnen hade sina problem kvar när de gick ut nian, trots att de flesta fått särskilt stöd i skolan.
Mot detta kan man ställa det positiva försök som Joe Torgesen gjorde. Under åtta veckor, fem dagar i veckan, fick 60 barn i en undersökningsgrupp två timmars undervisning ensamma med en speciallärare.
- Den insatsen låter hiskelig för en vanlig svensk rektor, säger Mats Myrberg. Men resultatet blev att eleverna som legat bland de fem sämsta procenten kom nästan upp till medel i klassen. Och trots att de sedan inte fick extra stöd fortsatte de att utvecklas positivt.
- De hade alltså kommit över en tröskel.

Men professor Torgesen betonar att det viktigaste ändå är att från början se till att barn inte misslyckas i skolan.
- Det är alltså inte något fribrev för att låta bli att hjälpa barnen tidigt. Men det visar att insatser har effekt senare än vi hittills trott, säger Mats Myrberg.
På tredagarskonferensen, som samlar forskare från hela världen, ska Mats Myrberg själv presentera en översikt av var svenska experter står i dag.
I minst 30 år har det pågått en "läs-strid" - motsättningar i skolvärlden mellan olika slag av läsinlärning.
Det har också dykt upp olika slag av vad Myrberg kallar "helbrägdapedagogik". Dyslexi sägs kunna fixas snabbt med helt nya insatser - motorikträning, balansövningar, samsynsträning och vad det kan vara.

Sensationsmetoderna har inte mycket stöd av forskarna. Men i många stridsfrågor råder det samförstånd mellan dem. Man måste arbeta med både-och, de flesta forskarna varnar för att lärare fokuserar på en metod. Lärarkompetens är att behärska många metoder.
- Forskarna talar också om att det behövs struktur och systematik när barn ska lära sig läsa. Om man ser sju-åttaåringar som små forskare som kan hitta svaren själva blir läsinlärningen besvärligare för många barn, säger professor Myrberg.

Erik Sidenbladh
08-13 56 75