Ny mediestruktur hotar kultursidan

Märkte ni det? Medan vi var upptagna med att diskutera internet, iPhone-appar och sociala medier – ja, då dog kulturjournalistiken.

Sverige har en stark tradition av tidningsläsande, som inte riktigt har sin motsvarighet på andra ställen i världen. Det är märkvärdigt.

Vi är en pyttebefolkning, utspridd över en stor och svåråtkomlig terräng, men ändå kommer den där dagstidningen nästan ändå alltid fram till brevlådan, oavsett väder.

Ännu mer underligt är att vi under så många år har haft reportrar som täckt in i stort sett hela landet och som farit runt som pilar i dåliga redaktionsbilar för att hinna med att göra sina intervjuer före pressläggning.

När nu intresset för tidningsläsandet mattas av, samtidigt som antalet prenumerationer dippar och annonsmarknaden viker, riktas vårt intresse av naturliga skäl mot helheten: vad händer med oss och vårt samhälle om tidningarna faktiskt inte längre bär sig?

Det vet vi inte. Men bara tanken på den nära förestående tidningsdöden är antagligen så omskakande att vi inte riktigt märker vad som sker i nuet – vi riktar helt enkelt blicken för långt fram för att kunna fokusera på det som ligger nära.

De svenska kultursidorna har stått för något speciellt. Det räcker med att bläddra i ett gäng internationella tidningar för att inse hur annorlunda de är uppbyggda. Men traditionen är inte så gammal som vi tror. Det finns över hundra dagstidningar i Sverige. De allra flesta av dessa fick sina dagliga kultursidor först i skiftet mellan 1980- och 1990-tal. Visser- ligen hade kulturmaterial förekommit under lång tid även i dessa tidningar, men det var först nu som texterna fick en sådan särställning att de försågs med en egen redaktör och egna sidor.

På senare tid har dock något hänt. I dag finns knappt en enda svensk landsortstidning som inte har en kultursida som är satt på ekonomiskt undantag. Skribenternas arvoden är samma som för 15 år sedan och kulturdebatten, kulturreportagen och de självständiga kritikerrösterna har sakta men säkert rationaliserats bort till förmån för byråtexter och featurebetonade intervjuer om aktuella ansikten.

Det som förr var kulturjournalistik är nu allt oftare journalistik om kultur. Och det kan fungera det med, men något som varit fullständigt unikt för svensk press håller faktiskt på att försvinna – i alla fall från landsorten. Och här ligger det riktiga problemet. När vi imorgon vänder blad till ett nytt decennium, gör vi det med fullständig visshet att antalet betydande kritiker från och med nu kommer att vara så litet att de faktiskt går att räkna på fingrarna. Det kan inte vara bra för vare sig kulturen eller journalistiken.

Just nu summeras 00-talet överallt. Men när vi om tio år blickar tillbaka på den här tiden, kommer vi antagligen att fråga oss varför ingen ens brydde sig om att en hel journalistisk genre under denna tid sopades bort från majoritetens tidningssidor, utan att någon ens ställde frågan till chefredaktörerna om varför de valde att ta bort just det material som de skulle kunna konkurrera med i en tid av 140 tecken långa status- uppdateringar.

Anders Mildner är journalist och medieanalytiker. anders.mildner@svd.se