Ett personalärende ser ut att bli årets laddade knäckfråga i Europa. Vem blir ny chef för den Europeiska centralbanken (ECB)? Ett jobb med huvuduppgiften att förvalta euron, den gemensamma valutan, genom att värna dess viktigaste tillgång, dess trovärdighet som en stabil valuta. Varje europé märker iplånboken hur väl ECB lyckas med uppdraget. Även vi som råkar ha kronor i börsen.
Eurons trovärdighet står sålunda på spel när eurozonens stats- och regeringschefer i midsommar formellt utnämner en ny chef för ECB (som tillträder 1 november). I praktiken avgörs frågan av en kraftmätning mellan Angela Merkel och Nicolas Sarkozy, vilket låter illavarslande. Wim Duisenberg, den förste chefen för ECB, utsågs 1998 efter en segsliten kamp mellan Helmut Kohl och Jacques Chirac på EU-historiens längsta lunch, som slutade vid tretiden på morgonen. Då hade Kohl till slut satt sig på Chirac.
Det finns en inbyggd spänning i förhållandet mellan det politiska ledarskapet och en självständig centralbank. I dessa kristider med väldiga nödlån och skenande statsskulder eskalerar spänningarna dramatiskt och under de närmaste åren kan de leda till tydliga konflikter.
Utnämningen ger de politiska ledarna ett unikt tillfälle att utöva inflytande på ECB. Samvetsfrågan är naturligtvis vilken sorts personlighet de föredrar. Vill de verkligen ha en självständig bankman som strikt följer regelverket? Eller föredrar de någon som visar flexibel förståelse för det politiska ledarskapets akuta svårigheter?
Erfarenheterna av Merkels och Sarkozys personval pekar entydigt åt ett håll. På EU:s topposter vill de helst ha passiva brevlådor. Det har de visat med utnämningarna av Herman Van Rompuy, Lady Ashton och José Manuel Barroso.
Om Merkel och Sarkozy intar samma hållning vid utnämningen av nästa chef för ECB så är det kört för favoriten Axel Weber, som i dag leder tyska Bundesbank. Weber står nämligen för den strikta stabilitetslinje som hittills utmärkt ECB, under Wim Duisenberg och den nuvarande chefen Jean-Claude Trichet. Till den hör framför allt att bekämpa det söta gift som kallas inflation, en påtaglig frestelse som lurar runt hörnet.
I fjol snuddade Europa vid katastrof på finansmarknaderna. Staterna ingrep med enorma räddningspaket som accelererade den offentliga skuldsättningen, statspapper till svindlande belopp men av tvivelaktigt värde parkerades i banksystemet och ECB köpte dåliga papper för att stabilisera marknaden. Tillfälligtvis ”steriliseras” de, det vill säga man skjuter problemen framför sig och hoppas på tillväxt.
För att lindra plågorna med stagnation och växande arbetslöshet hörs krav på ”okonventionell penningpolitik”. Därmed blir Jean-Claude Trichets efterträdare en helt central europeisk angelägenhet. Eurosystemet behöver en stark, självständig personlighet som värnar dess trovärdighet, inte en politisk anpassling som blir dess dödgrävare.
