Det snåriga förhållandet mellan Turkiet och EU förefaller allt mer bysantiskt. På ett formellt plan fortsätter förhandlingarna som officiellt syftar till att Turkiet skall bli medlem i EU. Samtidigt har denna process gått i baklås. Dels blockeras den av några länder i EU som inte vill släppa in Turkiet, dels har glöden i det turkiska engagemanget för anslutning till EU svalnat betydligt.
När delar av EU vänder Turkiet ryggen riktar turkarna intresset åt andra håll, i första hand åt den egna regionen. Därför kan man förledas till slutsatsen att hela EU-processen är på väg att tyna bort.
Mitt i detta dödläge verkar det emellertid på andra plan utvecklas en dynamik som för Turkiet närmare EU. Det är åtminstone mitt intryck efter ett par dagars konferens vid Bosporen.
För ett par år sedan var attityderna så principiellt fastlåsta att man talade om en våldsam krock mellan EU och Turkiet. Kritik från Bryssel om att Turkiet saknade en rättsordning med garantier för yttrandefrihet, minoritetsskydd och kvinnors rättigheter utlöste hårda, nationalistiska motreaktioner. Idag kan den finske EU-kommissionären Olli Rehn öppet och direkt framföra sin kritik och dessutom få medhåll från Turkiets EU-minister Egemen Bagis, som tycker att Rehns kritik är befogad och balanserad.
Det gamla principiella ställningskriget tycks vara över och EU:s hårda granskning har bidragit till att sätta igång reformer i det turkiska samhället. EU fungerar som en dietist som hjälper Turkiet att bli en sund och stabil demokrati, säger Bagis. I nästa andetag tillfogar han att dessa reformer är viktigare än det avlägsna målet att en dag bli medlem i EU. Den turkiske ministern låter som Karin Boye när han betonar att det är vägen dit som gör mödan värd. Det slutliga avgörandet får nästa generation göra.
Som ett led i moderniseringen vill Turkiet i år öppna det stora kapitel i förhandlingen som handlar om anpassning till EU:s miljöpolitik. Det blir det svenska ordförandeskapets svåra uppgift att få övriga EU att enhälligt acceptera den öppningen. Tidpunkten för utspelet är politiskt väl valt, för vem kan i dessa dagar på sakliga grunder vara emot att Turkiet får en bättre miljöpolitik?
Samtidigt antyder Turkiet vissa öppningar i den fastlåsta konflikten om det delade Cypern. Vid EU-toppmötet i december kommer Europas äldsta diplomatiska problem upp på nytt och även här har det svenska ordförandeskapet den mycket otacksamma uppgiften att försöka bryta ett dödläge, kanske med hjälp från den nya regeringen i Grekland under Giorgios Papandreou.
Vi har för vana att föreställa oss att regeringen i ett land kontrollerar statsapparaten. Så verkar det emellertid inte riktigt vara i Turkiet. Regeringen under Recep Tayyip Erdogan befinner sig alltjämt i en kraftmätning med sin egen statsapparat. I den maktkampen används EU som ett politiskt slagträ. Detta gör de bysantiska förbindelserna mellan Turkiet och EU ännu snårigare.
