Det är en längre process att flytta än vad jag föreställt mig. Både mentalt och byråkratiskt. Myndigheternas handläggning av min inflyttning till Sverige segar sig framåt i snigelfart. Den ökända belgiska byråkratin framstår jämförelsevis som överraskande smidig.

Sålunda har jag nu strukits ur det belgiska bilregistret i och med att registreringsskyltarna lämnats tillbaka. I Belgien följer de nämligen bilens ägare och inte fordonet. Det hade en viss poäng på sin tid eftersom man på de riktigt gamla plåtarna kunde utläsa om föraren hade fått körkortet i present av kommunen. Dessa rullande varningsmärken var ganska många och när jag kom var kravet på utbildning och körkortsprov en nymodighet. Jag har emellertid ännu inte begripit vad den införda utbildningen omfattar utöver trafikregeln som ger bilar från höger förkörsrätt, ”priorité à droite”. Belgien brukar ligga i topp i statistiken över trafikolyckor i Europa, förmodligen beroende på den olyckliga kombinationen med för mycket pilsner och för höga hastigheter. De rödvita belgiska skyltarna har med viss rätt uppfattats som en trafikfara på vägarna i grannländer som Tyskland och Frankrike.

För att förbättra polisens övervakning har trafikministern Etienne Schouppe sedan länge försökt byta ut de rödvita plåtarna mot skyltar i svart på gul botten. Diverse försök uppges ha visat att den färgkontrasten ger maximal synlighet. Även prov i mycket höga hastigheter.

Problemet är dock att Etienne Schouppe är en kristdemokratisk politiker från Flandern och hans förslag har blockerats av partivännen och vice premiärministern Joëlle Milquet från Vallonien. Just färgkombinationen svarta siffror på gul botten råkar nämligen vara politiskt kontroversiell. Inte bara för att det påminner om holländarnas skyltar. Det är också färgerna på Flanderns flagga med ett svart lejon på gul botten.

De rödvita skyltarna tillhör den bräckliga belgiska identiteten tillsammans med monarkin och statsskulden. Och inför dagens allmänna val återkommer frågan om Belgiens upplösning. Enligt opinionsmätningarna ser den öppet separatistiske Bert De Wever ut att bli Flanderns populäraste politiker och hans uppstickarparti förväntas bli det största i Flandern.

Det låter dramatiskt, men Belgien är inte Bosnien. Motsättningarna utlöser mer saliv än blodvite. Och i surrealismens hemland skall man inte tolka allt som sägs ordagrant. När man hör begreppet ”i normala fall” så betyder det i Belgien en varning: ”räkna inte med det!”.

Häromåret sände den franskspråkiga televisionen ett satirprogram om Belgiens upplösning kallat ”Bye Bye Belgium”. Publiken tog det på allvar trots att det avslutades med skylten ”detta är en fiktion”. Folk hade svårt att avgöra om det var programmet eller Belgien som var fiktivt.