Resultatet av förra veckans EU-toppmöte analyseras av juridisk expertis, upprepar statsminister Fredrik Reinfeldt gravallvarligt. Men det krävs ingen speciell expertis för att genomskåda den krassa realitet som gömmer sig under toppmötets oklara konklusioner. Där ligger bara bluff. Inte bara en utan två. Ändå lät sig många luras av den teateråska som ackompanjerade nattmanglingen i Bryssel.

Den främste bluffmakaren heter David Cameron som nu i London försöker framstå som hjälte eftersom han med sitt veto stoppat en förändring av EU:s fördrag. Därigenom skulle han ha räddat City undan makthungriga eurokrater i Bryssel.

I själva verket försökte sig premiärminister Cameron på ett trick som var dödsdömt på förhand. Han var beredd att acceptera en förändring av fördraget i utbyte mot specialregler för Storbritanniens finansmarknad. City skulle undantas från EU:s gällande och kommande regelverk och leva under något slags status som ”off shore”. När det inte gick slog han till med sitt veto mot att de andra länderna (eurogruppen) skulle få gå vidare i en fördragsrevision.

Men att lägga ett sådant veto är i de flesta EU-förhandlingar kontraproduktivt. Veto är i regel ett värdelöst vapen som betingar ett mycket högt politiskt pris. Betalningen tas ut när man nästa gång vill påverka ett beslut och EU är ett system med ständigt pågående förhandlingar. Därför tillgrep inte ens 1980-talets premiärminister Margaret Thatcher detta vapen, även om hon hotade med det. Till slut gick hon alltid konstruktivt in i förhandlingarna.

För Cameron blir det särskilt dramatiskt att backa eftersom han nu hyllas av den euroskeptiska falangen i Torypartiet. Samma politiker som Thatchers efterföljare John Major kallade ”bastards” och som inte blir nöjda förrän Storbritannien lämnar EU.

Toppmötets andre store bluffmakare heter Nicolas Sarkozy. När Cameron stoppat möjligheten till en förändring av EU-fördraget galopperade president Sarkozy in på sin gamla käpphäst: ett nytt mellanstatligt avtal utanför EU. Så återuppväcktes en gaullistisk dröm om ett mellanstatligt organiserat Europa, ett fäderneländernas Europa fjärran från de fosterlandslösa eurokraterna.

Ett stort problem med sådana mellanstatliga avtal är emellertid hur de efterlevs. De har karaktären av ”gentlemen’s agreements” och kan fungera utmärkt, om alla parter uppträder som gentlemän. Om jag förstått dagens skuldkris rätt så är ett huvudproblem att inte alla respekterat ingångna avtal särskilt gentlemannamässigt.

Kort sagt, det krävs självständiga institutioner för övervakning, kontroll och sanktioner för att förvärva trovärdighet. Men David Cameron vill förhindra att EU:s institutioner skulle användas för ett sådant mellanstatligt avtal utanför EU.

I detta dilemma möts bluffmakarna. Min gissning: till våren får David Cameron backa från sitt veto och Nicolas Sarkozy får stiga av sin käpphäst.

Till dess kanske Fredrik Reinfeldt hunnit skaffa sig en uppfattning om vad han vill i Europa. Bara följa med strömmen?

Rolf Gustavsson