”Jag skulle akta mig för en sådan situation nu när jag har barn”, säger Hannes Westberg. Han anser att det var fel att demonstranterna straffades ovanligt hårt medan poliserna helt friades från ansvar.
HANNES WESTBERG
Ålder: 24
Gjorde då: Aktivist och lagerarbetare.
Gör nu: Arbetar på restaurang och studerar till hösten.
Han vaknade sent den där fredagen. Han och kompisen åt frukost framför tv-inslaget om kravallerna på Avenyn dagen innan. Krossade rutor och brinnande bråte. Själva hade de tågat i en fredlig demonstration till Götaplatsen.
Nu väntade Reclaim the Streets-festen vid Vasaplatsen framåt kvällen.
– Vi gick dit för att festa och lyssna på bra musik. Jag har alltid trott på kombinationen musik och politik för att locka breda grupper, säger Hannes Westberg, med hyllorna fulla med vinylskivor och egna elektroniska kompositioner på gång.
Den gången hade han redan sin mest aktiva politiska period bakom sig. Knappt tonåring hade han deltagit i aktioner för ungdomshus, mot porr och rasism och anslutit sig till syndikalisterna.
Ändå var det han som uppfattades som anförare av den rasande folkhopen vid Vasagatan. I förhör efteråt har polisen vittnat om hur de kände sig hotade och rädda och därför siktade särskilt på Hannes.
Hans egna minnesbilder är fragmentariska. Men han vet att Reclaim-festen spårade ur nästan genast.
Han hade slagit sig ned vid 20-tiden för att ha picknick i gröngräset vid Vasaplatsen, tillsammans med hundratalet andra ungdomar. Ett mindre gäng gjorde Hitlerhälsning, det blev bråk. Men den verkligt provocerande och utlösande faktorn, menar Hannes, var de kravallutrustade poliserna som släppte igenom nynazisterna men slog en järnring runt övriga.
Han såg kamrater falla, folk grät och skrek, hans bandspelare krossades.
Andra aktivister anslöt. Gatstenar flög genom luften, en polis träffades i huvudet. På filmen som senare visas i tv böjer sig Hannes Westberg ned, tar upp två stenar och kastar. De når inte fram. Han står ensam, säkert trettio meter skiljer honom från de övriga. Han skjuts rakt i magen och segnar ner i hörnet av Vasagatan/Aschebergsgatan, klockan är strax efter 21.
– Jag minns hur förbannad jag var, adrenalinet pumpade. Men jag förstod aldrig att jag var träffad, jag trodde jag fått något i ryggen. Det var där kulan gick ut.
Han låg utanför Java café, såg blodet och alla fotoblixtarna, kände hur kall han blev och tänkte: Nu kommer jag att dö. Det var också mycket, mycket nära: hans lever trasades sönder, hans ena njure är borta liksom mjälten, pulsådern är lagad med ett rör av gore-tex. Han blev kvar en månad på Sahlgrenska, samma sjukhus där hans pappa arbetade som läkare.
Hannes Westberg blev dömd för våldsamt upplopp och våld mot tjänsteman till åtta månaders fängelse. Samma dag som rättegången började lades förundersökningen ned mot de två poliser som skjutit. De ansågs ha handlat i nödvärn.
Det fanns en tid när Hannes trodde på mediebilden; att han fick skylla sig själv. Men när han började återhämta sig, tilltog också ifrågasättandet.
– Jag fick en skrämmande bekräftelse av teorier jag tidigare bara läst mig till. Mitt bestående intryck är hur det mediala, politiska och rättsliga etablissemanget snabbt blev en väloljad maskin som effektivt stoppade all demokratisk diskussion utanför de av dem givna ramarna.
Han anser att en avgörande politisk bakgrundsfaktor aldrig kom fram.
– Insatscheferna drevs av ett politiskt motiverat agg mot vänstern. Utan att ha med detta i analysen blir Göteborgshändelserna oförståeliga. Det blir bara det ”kaos” som medierna rapporterade om och som många polismän upplevde att dom befann sig i. Denna kultur hos polisledningen borde därför vara en angelägen fråga även för dem.
På årsdagen av kravallerna satt Hannes Westberg fortfarande i fängelse.
– Jag monterade presentkartonger och tränade. Det var som att leva i ett vakuum. Det var jobbigt men gav mig också tid att börja bearbeta upplevelserna.
Det tog honom nästan två år att komma helt i balans. Han härjades stundtals av mardrömmar och gråtattacker, kände sig skygg efter fängelsetiden. Men det överskuggande var och är den våldsamma glädjen över att faktiskt leva.
– Jag tycker fortfarande att mycket är skit med vårt samhälle. Men jag har inte tid att vara cynisk. Jag försöker leva mer positivt.
En stark drivkraft är sambon och den lilla dottern på drygt 2,5 år. Spåren av henne är tydliga i familjens tvåa, halva vardagsrummet upptas av leksaker. Han jobbar på restaurang nu, till hösten ska han läsa idé- och lärdomshistoria.
Sedan skotten föll har Hannes Westberg inte arbetat politiskt. Fast den tiden kommer åter, menar han. Han vill helst kunna påverka med sin musik och med att skriva.
– Jag har ju samma värderingar kvar och tror inte på att reformera inom de politiska partierna.
Han tar kampanjen för flyktingamnesti som lyckat exempel på hur utomparlamentariska grupper kan samarbeta med breda folklager.
Skulle du kunna upprepa ditt agerande på Vasaplatsen?
– Jag skulle akta mig för en sådan situation nu när jag har barn. Men samtidigt – vad skulle jag göra om jag såg de vänner jag nyss dansat med, plötsligt slås ned?
