Jag minns vårt möte strax före bröllopet, hur de så uppenbart och kvillrande förälskade satt där i en soffa i Blå salongen i prins Bertils lägenhet och talade om sin gemensamma framtid. Allt de planerade och drömde om. Sista frågan, hur de hoppades att livet skulle se ut om tio år, var det blivande prins Daniel som snabbast hittade svaret på. Uppmuntrad av sin blivande hustru:

– Om tio år hoppas vi att vi har bildat familj…

Följdfrågan gav sig själv, jag blev ju tvungen att ändå fråga det lite löjliga, hur många nya små Hagasessor och småprinsar de hoppades på?

– Ett antal, svarade han. Fast sånt styr man ju inte riktigt över. I går meddelade hovet i ett kort pressmeddelande att ”Deras Kungliga Högheter Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel har den stora glädjen att meddela att de väntar barn. Födseln beräknas till mars 2012”. Två enkla meningar, inte mer än 23 ord, sammanlagt. Två meningar som de måste ha drömt om, å så länge. Att äntligen kunna berätta att nu har det hänt, nu ska de bli den där familjen som de har längtat efter.

Det är en blivande tronarvinge som kommer att födas nästa vår. Det är kungaparets första barnbarn och mellan Ockelbo och slotten i Stockholm slås en bro av släktskap och traditioner. En bro som ingen förut nuddat, små fötter kommer att trampa upp en helt ny väg.

Men när nyheten kom igår, när ett sus gick genom så många svenska arbetsplatser, oavsett om det var rojalister eller republikaner som först nåddes av det som hänt – ja, när världen fick veta – då tror jag inte det var den svenska tronföljden som någon först tänkte på. Eller att detta var vad kungafamiljen behövde efter sitt osedvanligt tunga år. Inte bara rent privat, utan också för att stärka sin ställning, reparera det som gått sönder. Nej, först kom nog de spontana glädjebubblorna: Å, vad roligt för dem. Tänk att de äntligen. Som de måste ha väntat.

De flesta av oss känner inte Sveriges kronprinsesspar, rent privat. Runt oss har vi helt andra nygifta, med samma drömmar om att bilda familj, och överallt kan vi se bebismagar som växer. Alla denna icke-kungliga glädje är inte mindre värd, sannerligen inte.

Men att de två, som nu råkade vara Sveriges kronprinsessa och en kille från Ockelbo, efter så många vedermödor fick varandra och nu nått fram till att de också ska bli föräldrar – ja, kära nån. Det måste man väl ändå tycka är roligt, på riktigt. Rent förunderligt roligt.

I över ett år har fotograferna riktat sökarljuset mot en mage som inte förändrats, som hållit samma form där under galaklänningar och svepande tyger. Nu är pressen över. Inte vet jag om det funnits någon oro hos dem, någon rädsla för att deras dröm om familj inte skulle infrias.

Men vi vet alla, det är en av livets realiteter, att små barn inte kommer på beställning. Där har det ingen betydelse om vi är kungliga eller vanliga knegare, jobbar på Konsum eller Konsumentverket. Barn kan varken köpas eller drömmas fram och ju äldre jag själv blir, desto mer tror jag att Sara Lidman hade rätt. Hon som hävdade att de sitter i träden. Barnen som ännu inte fötts sitter där, högt upp mot himlen. Med stenkoll ner på marken för att se när de mest lämpliga föräldrarna kommer förbi. Då vet de att det är dags, att nu vågar de släppa taget. För nu kommer de att hamna rätt.

Nu har undret skett på Haga. När fjäriln vingad börjar synas nästa vår föds en ny människa. Som råkar ha kungliga föräldrar. Den gamla lekstugan står, så vitt jag förstår, kvar där strax till höger om slottet. I många år var dörren låst med ett stort hänglås. Nu kan den slås upp för en ny liten sessa, eller lillprins. Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Att en mage börjat växa och att den blivande modern mår bra räcker gott. Kungens ord om att ”vända blad” föll platt mot några höstlöv i jämmerdalen.

Nu vänder livet blad – och där på andra sidan finns plats att skriva en annan historia. Utifrån det som är ett alldeles nytt litet liv.