Stephanie smäller igen dörren efter att för sista gången kört ut sin pappa ur sitt liv. Fribrottaren ”Ram the jam” har svikit sin numera vuxna dotter en gång för mycket och lommar slocknad ut på gatan i sin slitna täckjacka. Det är en hjärtskärande scen i den gamla kvinnotjusaren Mickey Rourkes Oscarsnominerade revanschfilm ”The Wrestler”. Han ville ju så väl. Varför kunde hon inte bara förlåta?

Vi har sett och läst om honom förut. Den godhjärtade pappa-losern är en vanlig gestalt i både filmer och böcker. Mian Lodalen skrev i ”Dårens dotter” om sin barndoms villkorslösa kärlek till en slarver till pappa som bara dök upp när han själv kände för det. Och om ett par veckor kommer Hanna Hellquist, radioprofil och skribent i DN, ut med pappabiografin ”Karlstads Zoologiska” – om sin undflyende drömmare och patriark till pappa.

Papporna slarvar med sitt föräldraskap och döttrarna förlåter.

Det gör inte Stephanie i ”The Wrestler”. Hon gav sin pappa en sista chans. Han höll inte måttet. Då fick det vara nog. Visst han har fått en hjärtattack men hans liv är hans ansvar – inte hennes. Han tog inte hand om henne när hon behövde honom, då tänker hon inte ta hand om honom nu när han behöver henne.

Det är rimligt.

Varför vill jag då att hon ska ångra sig, springa efter honom och ropa honom tillbaka? Kanske för att jag vet att i det ögonblick dörren slog igen bakom honom förlorade hans liv sin mening. I det ögonblicket vet jag hur filmen kommer att sluta.

Frånvarande pappor är en modern tragedi. För barnen. För kvinnorna. Och för männen.

Jo visst, det rör på sig. Dagens pappor tar del av barnens vardag på ett mer aktivt sätt än tidigare generationer. Men faktum kvarstår, 2007 hade mer än var femte treåring en pappa som inte tagit ut någon föräldraledig dag alls. Bara åtta procent hade föräldrar som delat jämställt (minst 60/40) på föräldrapenningen.

Resultatet? Kvinnor diskrimineras på arbetsmarknad eftersom de förväntas, rent generellt, ta den största delen av föräldraledigheten. Och män diskrimineras i vårdnadsprocesser – en för alla, alla för en – eftersom man utgår från att de inte kan sina barn på samma sätt som mammorna.

Mycket talar för att så kommer det också att förbli ett bra tag framöver. Om papporna fortsätter att öka sitt uttag av föräldraledighet i samma takt som nu kommer det enligt TCO ta 211 år innan vi delar lika på ledigheten.

Men det finns en snabbare lösning. 2007 tog treåringarnas mammor i genomsnitt ut 289 dagar. Papporna tog ut 60 – exakt så många dagar som är reserverade åt vardera föräldern och inte kan överlåtas.

Svenska föräldrar gör som staten säger. Varför inte göra det enda vettiga? Individualisera föräldraförsäkringen och ge hälften av dagarna till mamman och hälften till pappan. Och avskaffa pappa-losern en gång för alla.